Farväl. Kanske på återseende.

Ja. Efter flera års skrivande här på Spotlife så säger jag hejdå. I alla fall för en tid.

Åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan, producerar jag text. Och jag älskar det! Jag verkligen älskar mitt jobb och är oändligt tacksam över att jag har fått bli del av ett helt fantastiskt gäng. Men det finns liksom ingen kreativitet kvar när jag kommer hem. Bloggen känns mer som ett måste och ett tvång snarare än något lockande. Och så ska det inte kännas. När en hobby slutar vara rolig är det dags att sluta. Jag behöver en paus.

Och det är precis vad jag inleder ikväll. Alldeles precis nu. En paus. Kanske börjar jag blogga igen någon gång. Kanske startar jag en helt ny blogg när vi flyttat in i vårt hus. Kanske.. Kanske inte…

Tack för de här åren. Tack för era kommentarer och mail. Tack för att ni har varit med mig. Tack för att ni har peppat mig, kritiserat mig och kommit med önskemål. Ni har hållit igång bloggen lika mycket som jag. Ni är bäst! Superbäst!

Varma hälsningar,
Johanna

blogstats trackingpixel

Duplovagnar?

IMG_9228

Var kan jag köpa såna här Duplovagnar? Varenda webbshop jag besökt har enbart byggsatser med någon enstaka vagn i. Jag är ute efter en box med bara en massa vagnar i. För de är tokigt populära här hemma. De tjänstgör inte bara som tåg utan också som underreden till flygplan och rymdraketer och enorma, mobila hus. Vi behöver fler vagnar!

blogstats trackingpixel

Jag klarade det!

Jag ensam med två barn. På stans ”barnkalas” med diverse påhittiga aktiviteter. Grabbarna provsatt förarhytten i en buss. Och i en brandbil. Hälsade på lilla Anna i bokbussen. Käkade pommes på Donken och fick ansiktsmålningar. Och till sist avrundade vi dagen med att se Masha och Björnen på bio. Och minstingen satt still nästan hela filmen igen. Och innan vi åkte hem tog jag med mig bröderna J in på Clas Ohlson och köpte mig en efterlängtad white board till mitt nya kontor. (Vi flyttade till nya och jättefina lokaler nyligen.) Barnen har varit så samarbetsvilliga och snälla hela dagen att jag är helt förstummad. Är trotsperioden över för den här gången? Eller hade de för roligt för att hinna med att vara tvärtemot?

Alltså succé och en high five till mig själv. Jag skulle bloggat och barn och surfplattor ikväll men är så lycklig, och trött, att jag bestämt mig för att dricka te och somna i soffan till min nya favorit, Supernatural på Viaplay.

IMG_9168

Trevlig lördag allesammans.

blogstats trackingpixel

Vad kostar ett barn? Om den svart fredagen och plånboken.

Vad kostar det att ha barn? Egentligen? Den frågan får ju de flesta päron någon gång av barnlösa. Och för några år sen var mitt svar ”inte så mycket”. ”Mycket går ju att köpa begagnat om man vill.” Och det stämmer. Vi har till exempel köpt samtliga fyra vagnar i andra hand. Och totalt har vi gett mindre för dem än vad en enda vagn kostar i fabriksfärskt tillstånd.

Men nu är det annorlunda. Nu när barnen är lite större. För nu har det här med aktiviteter kommit in i vårt familjeliv på ett helt annat sätt än tidigare. Simskolan och årskortet på badhuset kostar ett antal tusenlappar per år. Lägg till det cyklar som blir urvuxna och önskemål om skidor och skridskor och nya grejer till den kommande vinterns pulkabacke. Och på toppen av alltsammans en barnförsäkring. I den dyrare klassen. För ska man ha ett bra skydd, så får man betala. Mer än vad simundervisningen kostar.

Så nu när den svarta fredagen kommer. Då gör jag liksom vågen här hemma. Och alla de moraliska och etiska tankar jag hade tidigare. Om att minska min konsumtion och göra dagen till en köpfri fredszon i protest mot marknaden och globaliseringen. Allt är liksom bortblåst. För imorgon ska jag göra världens klipp på en ny bilbarnstol till minstingen. Och på den där träjärnvägen med broar och tunnlar, som femåringen önskar sig till jul. Och på Doctor McStuffins läkarväska, som minstingen skrivit till tomten om. På sällskapsspel, som jag vill spela med sönerna. Och på nya penslar, pennor och färger. Jajamän, fru J ska shoppa!

Och visst. Inget av det jag planerar att köpa är livsnödvändigt. Förutom bilbarnstolen då. Men det tillhör föräldraskapet att vilja ge. Att ge allt och lite till för en bra barndom. Och det tillhör barndomen att önska och att få och att bli överlycklig över paketen under granen. Och glädjen i sönernas ögon väger tyngre än alla betänkligheter om konsumtionens inverkan på planeten. Den huvudvärken och ångesten skjuter jag framför mig till efter julhelgen. Och under tiden undrar jag hur jag någonsin kunde tycka att julen var en dyr högtid innan jag fick barn. Tack och lov för den svarta fredagen. Ett amerikanskt jippo som faktiskt är användbart.

blogstats trackingpixel

Hur ska en bra mamma vara?

Jag spinner vidare på det här med hälsa, prestationsmaraton och utmattning. I bakhuvudet, simultant med inventering och administration, har jag funderat på vad som definierar en riktigt bra mamma. Och jag kom fram till följande:

– En bra mamma lagar mat från grunden till sina barn varje dag. Hemgjorda fiskpinnar och köttbullar och så där.

– En bra mamma blandar egen kryddmix till tacosen och kokar egen sylt. För att minska barnens intag av socker och kemikalier.

– En bra mamma mutar aldrig sina barn med socker.

– En bra mamma har ett ansvarsfullt jobb och tjänar bra med pengar.

– En bra mamma plastbantar hemmet och köper hellre leksaker av trä än plast.

– En bra mamma höjer aldrig rösten. Hon är alltid pedagogisk och tålmodig, hur trött hon än är.

– En bra mamma använder aldrig TV eller surfplatta som distraktion (läs barnvakt) när hon behöver några minuter ifred med disken eller tvätten eller den ännu oskalade potatisen.

– En bra mamma håller alltid hemmet rent, prydligt och plockat.

– En bra mamma vårdar sitt utseende så att barn och partner inte behöver skämmas för henne.

– En bra mamma tränar regelbundet. Hälsa, föredöme och hålla för barnbarnen och så där ni vet.

– En bra mamma ljuger aldrig för sina barn. Men kom ihåg att tomten finns på riktigt!

– En bra mamma engagerar sina barn i aktiviteter på fritiden. Och ställer upp med ideellt arbete.

– En bra mamma använder aldrig sin mobiltelefon eller surfplatta inför barnen. Om det inte är något jätteviktigt, som att ringa vårdcentralen till exempel.

Och jag inser att jag är en katastrofalt dålig mamma. Färdiga köttbullar, fiskpinnar och falukorv är, tillsammans med pannkakor och köttfärs i olika former, basen i barnens kosthållning. Och alldeles säkert så får man hål i tänderna på en gång om man inte borstar dem varje morgon och kväll. Legot och smådjuren föser jag ner i någon av plastbackarna vid dagens slut och aldrig att jag skulle försöka mig på att byta ut de blinkade och tjutande bilarna mot nya, tysta varianter i trä. Det skulle vara rena rama krigsförklaringen! Och jag tycker det är fantastiskt, jävla skönt att simskolan är slut för den här terminen. Äntligen kan vi göra vad vi vill på lördagarna igen! Och det där med att träna och koka egen sylt… När skulle jag finna energin och tiden till
det? Jag är glad om jag orkar med några rygglyft och minuter i plankan på kvällen efter mitt jobba-hämta-fixa-middag-och-natta-maraton.

Men alldeles säkert så är jag inte ensam om att alltid ha dåligt samvete. Om att ställa krav på mig själv som jag inte klarar av att klättra upp till. Alldeles säkert är jag inte ensam om att lägga tid på att noggrant sortera ut repiga bunkar och matlådor ur köket. Om att tvätta, vika kläder, packa ryggsäckar och damma efter att barnen somnat. För när ska man annars hinna med det? Före jobbet, klockan fem på morgonen? Alldeles säkert är jag långt ifrån ensam om att ofta känna att jag balanserar precis på gränsen till vad jag och mitt psyke orkar med. Om alla definierar en bra föräldrar på samma sätt som jag – då är det inte så konstigt att folk bränner ut sig.

Kanske borde vi vara snällare mot oss själva. Definiera en bra förälder som en som försöker att inte höja rösten och hellre serverar lite extra gurka och morötter till maten istället för att försöka få barnen att äta de där hemrullande köttbullarna. En förälder som låter dammsugaren vänta tills imorgon och istället ser på en film med barnen. Eller helt enkelt skiter i tvätten ikväll och somnar för natten med barnen. För att den föräldern just då behöver sömn mer än någonting annat.

Men det går ju inte ihop med hela vårt galna prestationssamhälle. Vad tänkte jag med egentligen?

blogstats trackingpixel

Karensdagen – tvåtusentalets största hälsofara?

Jag tar så illa vid mig att jag känner för att ta en tallrik och slänga den hårt i golvet. Två av mina vänner kämpar med utmattning, depressioner och förlamande trötthet för att de gjort precis det som artikelförfattaren skriver. De har gått till sina jobb trots att de egentligen varit både sjuka och slutkörda.

Nyheter24 har publicerat en artikel, där det står att det är fullständigt rimligt att gå till sitt arbete, även om man är drabbad av en virusinfektion. Skribenten manar hurtigt till att det minsann bara är att jobba på. Prestera som vanligt och nysa och hosta i armvecken. Och majoriteten av läsarna reagerar nog inte med mer än med en axelryckning eller två. För de allra flesta, ja jag också, går till sina arbetsplatser med halsont, snuva, huvud- och muskelvärk. Själv har jag plikttroget knatat iväg med både nackspärr och bihåleinflammation.

Och i det hänseendet fungerar karensdagen, precis som tänkt. Människor producerar och genererar skatteintäkter även om de är sjuka. Och för femton, tjugo år sedan, då de naturliga pauserna var fler. Då tempot var lägre. Då det tog fem minuter att starta en dator och ytterligare fem att starta ett program. Då var det kanske rimligt och gångbart att gå till sitt arbete med en förkylning som snurrade i kroppen. Men idag då personalneddragningarna är ständigt återkommande och de son är kvar hela tiden ska leverera mer. Då varje minut är en möjlighet att pressa in mer i ett redan pressar schemat. Idag då takten är så hög att varje dag är ett maraton. Även om man sitter på en stol. Då är det inte lika rimligt och inte lika gångbart längre.

Jag träffade en av mina vänner i lekparken för inte så länge sen. Hen, som gick till jobbet trots att halsen ömmade och snoret rann. Hen, som fortsatte gå till jobbet trots att kroppen inte slutade göra ont och huvudvärken inte gav med sig. Hen, som fortsatte jobba med skenande puls och hjärtslagen brusande i öronen. Hen, som upplevde tunnelseende i korridorerna, men ändå stannade på kvar jobbet. För att karensen var så förbaskat dyr. För att chefen skulle bli arg och för att kollegorna inte skulle hinna med. Min vän, som ett år efter krocken med väggen, fortfarande inte kan parera pressen av en full tvättkorg.

Att uppmana folk att gå till sina arbeten när de är sjuka är att leka med andras hälsa. Det är vårdlöst och får människor att ignorera hur de egentligen mår. Och att strunta i kroppens fysiska rop efter vila och återhämtning. Det är startknappen på den där drillborren, som kan orsaka utmattning och depression. Är man sjuk så är man sjuk. Och ska vila.

Karensdagen är kanske en av tvåtusentalets största hälsofaror.

blogstats trackingpixel

Den internationella mansdagen i repris

En personlig favorit i repris på internationella mansdagen.

Jag läser på bloggar att den internationella mansdagen är onödig. Att den borde försvinna ur almanackan. Och jag tänker att dessa kvinnor är så där radikalfeministiskt naiva. Att de tror att alla mäns vardag är champagne och konfetti. Och jag blir så ledsen. Så jävla ledsen.

Små pojkar blir tvingade att bära vapen i krig. De tvingas skjuta ihjäl andra människor för att få mat att äta och vatten att dricka. Små pojkar blir sålda som sexslavar till turistande pedofiler. Små pojkar insjuknar i HIV och malaria. Små pojkar dör av undernäring och blir sprängda i småbitar av granater. Är dessa barns lidande mindre fruktansvärt för att de råkar vara födda med snopp?

Små pojkar blir könsstympade av religiösa och kulturella skäl. Att processen är mindre omfattande än kvinnlig omskärelse, gör inte ingreppet mindre fel. Att skadorna och följderna resulterar i mindre lidande gör inte ingreppet värt att nonchalera. Har barn med snoppar mindre rätt till sina kroppar än barn med snippor?

Magasin svänger sig med rubriker som ”Vem ska trösta pojkmamman?” och artikelförfattarna undrar om det verkligen går att ha en kärleksfull och nära relation till ett barn av motsatt kön. Förstå-sig-påare pratar om att det är fullt naturligt för en kvinna att vara missnöjd med att ha fått barn av manligt kön. Jag stirrar i chock och vämjelse. Vi fördömer Kina, men värderar själva barn utifrån kön i butikernas tidningsställ.

Reklamen sexualiserar män och framställer dem som objekt. Men få reflekterar över det. Och många tror nog inte att sexism och män kan existera i en och samma mening. Men tänk på den muskulösa mannen i reklamen. Iklädd endast ett par tajta kalsonger. Han tittar in i kameran med sängkammarblick, benen är särade och bulan tydlig. Hur fan kan det inte vara sexism? Det trummar in budskapet att män ska ha tvättbräda, stora biceps och stor kuk. Och så ska de vara kåta. Konstant kåta.

Vi har ett rättssamhälle som inte erkänner ogifta män som vårdnadshavare för sina egna biologiska barn förrän mödrarna gett skriftligt samtycke. Den kvinna som inte vill släppa in pappan i föräldraskapet behöver inte göra mer än att vägra samarbeta. Politiker och media funderar och diskuterar hur män ska uppmuntras att ta ut fler föräldradagar. En bra början är att fastställa faderskapet tidigt i graviditeten, utan att den gravida kvinnan behöver signera något papper. (I de fall där inga tveksamheter råder och spermadonatorn inte är olämplig givetvis.) Mannen skriver under på att han vill älska och ta ansvar för barnet och blir registrerad vårdnadshavare och innehavare av femtio procent av föräldradagarna. Dagar som är hans att spendera tillsammans med sitt barn. Jag förespråkar inte en tvångsdelning av föräldraförsäkringen! Staten ska inte lägga sig i hur föräldrarna delar dagarna mellan sig. Men jag förespråkar jämställdhet och en möjlighet för män att bli närvarande fäder även i de fall då de inte lever tillsammans med mammorna. Det är skamligt att pappor år 2015 måste be om att få bli föräldrar på lika villkor!

Vi har feministiska rörelser som likställer män med misslyckade, biologiska experiment. Och det är männen som står i vägen när en kvinna inte kommer in på den utbildning hon sökt. Det är männen som står i vägen när en kvinna inte får det jobb hon sökt. Inte dåliga betyg eller brist på erfarenhet. Och på första parkett i Almedalen blir medelålders, heterosexuella män utmålade som orsaken till all världens ondska. Att Sveriges medelålders, heterosexuella män är världens mest blöjbytande, matlagande och vabbande män är det tyst om. För de ska skämmas och verbalt pryglas för tidigare generationers förbrytelser. Och jag får gåshud av obehag. Är det här det land mina två små pussgurkor ska växa upp i? Ett samhället med ett politiskt klimat där människor med snopp är oönskade?

Den internationella mansdagen behövs! Mer än någonsin tidigare!

blogstats trackingpixel

Baka mer med barnen!

Det här inlägget är inte sponsrat. Det råkar bara vara en produkt som gjort mitt mammaliv lättare och roligare. Och som jag absolut älskar!

IMG_9136

Det är lätt att fastna i sockerkaks- och chokladbollsträsket när man bakar med sina barn. Men sen jag hittade Bakboxen så har vi mycket roligare i köket, sönerna och jag.

Varje månad får vi hem en Box med recept, ingredienser och verktyg. Man får aldrig i förväg veta vad som finns i boxen. Det är spänning och fniss varje gång vi öppnar en ny box. Och det är inte sockerkaka eller pepparkakor utan bakverk man normalt inte skapar. Men på lätta sätt som passar både mig och barnen. Som
Saffransfudge med browniebotten, bullar med choklad och mandelmassa och Hi-Hat cupcakes. Att både jag och minstingen har livsmedelsintoleranser har inte varit något problem alls. Det är ju bara att byta det som behövs.

Den kommande boxen ska ha jultema. Och jag är så nyfiken och förväntansfull! Den finns att beställa på Bakboxen.se fram till midnatt. Den som inte beställer blir utan då boxarna ofta säljer slut på förhandsbokningarna och sällan går att köpa i efterhand. Så in och beställ!

blogstats trackingpixel

När ska vi börja prata om tantplaining?

Mansplaining. Ett ord för män, som med härskartekniker försöker förminska kvinnor. Och jag har blivit utsatt för det. Blivit kallad för lilla flickan och lilla gumman. Fått frågan ”klarar du verkligen av det, du som bara är en liten tjej?” när det handlat om att lyfta, flytta och bära. Trots att jag varit i betydligt bättre form än ägarna av de munnar, som släppt lös grodorna. Men jag har inte blivit verbalt förryck av män i lika stora utsträckning som av kvinnor.

För det sker överallt. Utanför livsmedelsbutiken. På väg till lekparken. På vägen till och på Donken en lyxlördag. Kvinnor, ofta i pensionsåldern, som tycker att mina barn har för tunna mössor på sig. Eller för tjocka. Eller så förfasar de sig över att treåringen fortfarande vill sitta i sin sulky. Tvingar mamma dig att sitta där som en bebis? Fetman bland barn ökar vet du väl?! Han måste röra på sig mer!Eller så sätter de saliven i vrångstrupen över att femåringen bär på sin rosa mjukistiger. Borde han inte få något för pojkar istället? Han kommer ju bli könsförvirrad! Och allra mest citronsura blir de när jag, ettrig som en rödmyra, bestämt säger att det har de fan inte med att göra.

Och det har skett på arbetsplatser. Äldre damer, som överlägset sagt att de jobbat där i så många år att de minsann vet och kan precis allt. Trots att deras kunskaper varit lika föråldrade och dammiga som monarkin. Äldre damer, som demonstrativt börjat gäspa högt när yngre försökt påpeka nyttan med leanaktviteter och ett agilt arbetssätt. Vi har alltid bara haft ett möte i veckan och det fungerat bra i alla år. Äldre damer, som fnyst åt yngres framsteg och sagt att hon säkert ligger med någon av cheferna.

Men vi ska ju hålla ihop. Vi, som är födda med snippor och äggstockar. Vi ska ju hålla ihop mot de patriarkala strukturerna och den ojämlikhet som ger oss lägre löner och sämre pensioner. Men istället verkar det som att tanter har samma behov av att hävda sig. Av att trampa ner yngre med vilja och kompetens. Av att dryga sig med samma irriterande ”jag-vet-bättre”-attityd, som de där männen, som vi vill kicka iväg till yttre rymden. Så kan vi börja kampen för jämlikhet med att städa i våra egna led? När vi ska vi börja prata om tantplaining?

blogstats trackingpixel

Tärning på lucia

”Mamma, vet du att man kan vara tärning på lucia?”

Ibland räcker det att femåringen säger något sådant oskyldigt tokroligt, för att hela den jobbiga tröttdagen ska bli perfekt igen.

blogstats trackingpixel