Idrotten, omklädningsrummen och mobbningen

Ingen får röra dig om du inte vill det. Om någon gör dig illa ska du säga till en vuxen på en gång.” Viktig kunskap, som jag talar med mina barn om. Men kommer mina ansträngningar hjälpa , när idrotten, varje vecka i nio år, kommer lära mina barn det motsatta? Att den som är större och starkare kan bete sig och roffa åt sig hur som helst. Och komma undan med att säga ”det var ju bara på skoj”.

Jag avskydde idrottslektionerna. För där fick de kladdiga killarna hur mycket utrymme som helst. Med lärarens fulla godkännande. För det gick ju inte att undvika att deras händerna hamnade på mina bröst eller min rumpa. Ibland mellan mina ben under innebandyn eller basketen. Och mobbarna. Bråkstakarna. De som inte var intresserade av att tafsa, men av att göra andra fysiskt illa. Av att tackla rakt in i väggen och slå krokben. Av att ”råka” kasta spökbollen rakt i ansiktet eller bakhuvudet. De fick heller inga tillsägelser. De var alltid jag och de andra som blev utsatta, som skulle lära oss att tåla lite mer.

Jag hatade omklädningsrummen och duschen. För de kladdiga killarna sprang in och ryckte handdukarna från våra kroppar. Och mobbarna och bråkstakarna. De kunde agera utan att bli tillsagda eller störda av vuxna. Kränkande kommentarer om den nakna kroppen. Kläder blev utkastade genom fönstret, så att offren var tvungna att, endast iförd handdukar, gå ut och hämta dem. Toalettdörrar öppnades utifrån och den som satt där inne, blev exponerad mitt i det mest privata.

60 000 elever i grundskolan blir mobbade. Vart tredje barn blir utsatt för sexuella övergrepp och i en tredjedel av fallen är förövarna andra barn. Skolan är en otrygg plats och jag vågar påstå att idrottshallen och omklädningsrummen är de absolut mest ångestframkallande. För där upphör vuxenvärldens förmaningar om respekt och samtycke att gälla. Där blir de mobbade och utsatta barnen tvingade att ha fysiskt närkontakt med sina förövare. Och vill de inte gå svettiga efteråt, måste de klä av sig nakna inför sina förövare.

Men att ta bort idrotten från schemat är inte lösningen. Det finns alldeles för tydliga samband mellan inlärnings- och koncentrationsförmåga och fysisk aktivitet. Vi vet alldeles för mycket om hur viktigt det är för den växande hjärnan att armarna och benen får veva och springa. Men det gör inte boll- och lagsporter till en absolut nödvändighet. Så erbjud alternativ vid varje lektion. Låt de som vill spela spökboll göra det. Men var tydlig med att det är lika okej, och lika bra för kroppen, att träna styrkelyftning, löpning eller yoga. Tvinga ingen till närkontakt med andra.

Omklädningsrummen då? Jag har ingen färdig och fullvärdig lösning i huvudet tyvärr. Vakter i rummen är en omöjlighet. Det faktiskt är helt orimligt, och tvärtemot allt vi lär ut om samtycke, att tvinga barn och unga att klä av sig inför vuxna. Enskilda duschrum låter bra innanför mitt pannben, men kräver i praktiken miljoner, som säkerligen inte finns. Dessutom kan dörrarna bli öppnade utifrån med saxar eller nyckelbrickor. Att förlägga idrottslektionerna sist på dagsschemat hjälper de som är gamla nog att kunna ta sig hem själva och duscha. Men det hjälper inte de yngre, som spenderar tid på fritids.

Det enda solida och långsiktigt hållbara är att skapa ett förtroende, som får de barn som far illa att våga berätta. Direkt när något hänt! Och därefter avlägsna förvaren eller förövarna! När i helvete ska lärare och rektorer inse att de utsattas rätt till trygghet och skydd måste få väga tyngre än mobbares bekvämlighet? Det kvittar om den enda andra, tillgängliga skolan ligger fem mil bort! Den som utsätter andra för sexuella övergrepp eller fysiskt eller psykiskt våld, blir förflyttad! Men så länge ingen i skolvärlden vågar ta den konflikten med föräldrar, som blundar för sina avkommors illgärningar. Så länge skolvärlden säger åt offren att ändra på sig. Så länge idrottslärare säger ”du får inte vara så känslig, det här hör till sporten”. Så länge lär vi få se oss i stjärnorna efter det där förtroendet. Oavsett hur mycket samtycke och ”berätta direkt om någon gör dig illa” vi pratar i övrigt.

blogstats trackingpixel

Lägg inte ansvaret på de små pojkarna!

Jag var fjorton år. Det var dagen före konfirmationen. Jag och ett tjugotal jämnåriga stod i våra golvlånga linnen i kyrkan framför fotografen.
-Nyp henne i rumpan! uppmanade en av ungdomsledarna, pojken bakom mig.
Jag ignorerade både det och det efterföljande nypet. Kände en likgiltig hopplöshet. Det var ju ändå bara ett i raden av alla övergrepp, som jag blev utsatt för under min tonårstid.

Idag är jag själv mamma till två pojkar. Fem och tre år gamla. Och jag inser att det är ett stort ansvar att uppfostra dem till fungerande världsmedborgare, med samma sunda och respektfulla syn på kvinnor, som deras pappa har. Mannen, som när vi dejtade, aldrig roffade åt sig av mig eller min kropp. Han frågade alltid innan han initierade någon fysisk kontakt. Får jag hålla om dig? Får jag kyssa dig? Och med det i bakhuvudet har jag hittills inte upplevt det svårt alls att uppfostra mina söner.

Jag uppmanar aldrig mina barn att pussa eller krama någon. Varken vuxna eller jämnåriga. I vardagen frågar jag fortlöpande efter mina barns samtycke. Får jag hjälpa dig med kläderna? Får jag hjälpa dig att tvätta håret? Jag vill att det ska bli naturligt för dem att alltid fråga innan de rör vid någon annans kropp. Och lika mycket vill jag att mina pojkar ska veta att de har full rätt att säga stopp och nej, om någon försöker röra dem mot deras vilja. För det är så man bryter strukturer. Genom att se båda sidor av problemet.

Myllgren och hans vän gjorde rätt när de stoppade den ett och ett halvt år gamla pojken från att pussa den några månader yngre flickan. Och de två männen gjorde rätt i att förklara, för båda barnen, att hennes tydliga signal om att hon inte ville bli pussad, skulle bli respekterad. Men Myllgren och den andra pappan gjorde fel, när de inte samtidigt bad pojken om ursäkt. För de kränkte hans gränser lika mycket som flickans.

För ett så litet barn är frågan ”vill du ge NN en puss?” liktydigt med en uppmaning. För barnet förstår ju att de vuxna vill att hen ska göra så. Men att pojken, arton månader gammal, gick mot flickan med putande läppar, innebar inte att han samtyckte till de vuxnas uppmaning. För ett barn kan aldrig, aldrig någonsin, samtycka till en sådan handling. Barn är beroende av sina mammor och pappor, av gammelföräldrar och barnomsorgens pedagoger. För trygghet, mat och hälsa. Således gör barn som de vuxna i deras omedelbara närhet säger.

Myllgren och hans vän borde sagt förlåt till pojken. Förlåt. Vi gjorde fel när vi sa åt dig att pussa NN. Du behöver aldrig pussa eller krama någon för att en vuxen säger åt dig att göra det. Vill du inte, så säger du nej.

För det är halva nyckeln till att spola ner de där äckliga, sexistiska strukturerna i toaletten. Det är så vi ger små pojkar, de som sedan blir tonåringar och vuxna män, tillit till det egna omdömet. Och styrkan att säga nej när omgivningen utövar påtryckningar.

blogstats trackingpixel

När familjen J gick på bio

image

Det gick så bra sist. Och då var ju treåringen inte ens tre. Men idag var tydligen dagsformen urusel. Och han hade alldeles tydligt laddat upp en hel massa tvärtemot i sin lilla kropp.

Under filmen hann treåringen och jag med följande :

– Gå på toaletten tre gånger. Men bara en av gångerna hamnade det något i toaletten.

– Springa sisådär tjugofem varv i foajén. Inte jag då. Jag satt på en bänk och så förmodligen mest uppgiven ut.

– Sjunga sjörövarfabbe för tanten i biljett- och godiskassan.

– Hoppa upp och ner på golvet, klappa i händerna och ropa hurra när det var som allra mest spännande. Återigen en enmansshow av minstingen. Undertecknad hyschade och fick den klockrena kommentaren ”Varför säger du sch? Barn får låta så mycket de vill!” till svar.

Jag svalde mitt svar ”ja, men inte överallt”. För han har ju rätt. Vuxna ska anpassa sig efter sina barn. Inte tvärtom. Han är inte redo för två timmar långfilm på bio än. Dagens magplask var mitt fel, inte hans.

Men femåringen hade kul i alla fall. Och maken hann äta en hel KitKat utan att någon ropade pappa. Alltid något.

image

Dagens skönhetstips. Smooth and Renew från The Body Shop. Med de här padsen kan du göra en scrub (ansikte eller kropp) med vilken rengöring eller duschkräm som helst. På med fukt och produkt bara och skrubba!:)

På naglarna, från svart till ljusgrått, lack från Depend Cosmetics.

blogstats trackingpixel

Märkesnörd?

image

Mina barn har många tröjor, byxor oxh underkläder från HM, Lindex poch diverse webbshoppar. Jag ser det som förbrukningsvaror. Knäna slits. Ärmar och ben blir för korta. Ibland fortrare än jag hinner namna plaggen.

Men när det gäller ytterkläder och skor. Då vill jag inte ha några budgetmärken. Då vill jag ha sådant som jag vet håller. Länge och för intensiv utelek. Didriksons, 8848, Abeko, Reima, SuperFit och Viking är mina favoriter. PoP tycker jag har tappat kvalitetstänket helt. Knappar går sönder, färgen rinner av plaggen vid första tvätten och tyget blir noppigt nästan direkt.

Igår fick äldsta sonen nya regnkläder. Från Didriksons. De urvuxna, från Abeko, är lika fina som den dagen han fick de. Om något år eller två tar minstingen över det urvuxna.

image

Välanvänt. Men fortfarande lika fint. Trycket är inte ens lite sprucket. Färgen inte ens lite blekt.

blogstats trackingpixel

Barnen och de normaliserade övergreppen

Elaine Eksvärd skriver att ingen borde bli byxmyndig före arton års ålder. Och jag minns att när jag gick i grundskolans högstadium, så inledde en lärare, en manlig sådan, en relation med en elev av motsatt kön. Hon var, eller blev i alla fall, byxmyndig. Således gjorde mannen inget olagligt. Men vilka signaler skickade det hela till mig och mina jämnåriga?

Dagens Metro låter framsida, ledare, artiklar och debatt handla om sexuella övergrepp mot barn. Och det faktum att många övergrepp inte alls sker när ingen annan har möjlighet att se och agera. För i vårt samhälle, vårt trygga, svenska samhälle, är övergrepp mot barn och unga normaliserat.

Jag var fjorton år. Jag hade mens och bröst sedan två år tillbaka. Och det var min konfirmationsdag. Efter kyrkan, i huset och föräldrahemmet. När gästerna snurrade kring maten, närmade sig en man, någonstans i trettioårsåldern, mig. Han sa att han inte sett mig sen jag var fem och hade håret i råttsvansar vid öronen. Och så la han sin hand på mitt bröst. Klämde till och lät den sedan glida ner längs mina begynnande kurvor. Avslutade med att klappa mig på rumpan och säga att jag ju nästan var vuxen nu. Där och då förstod jag inte att de korta sekunderna faktiskt var ett övergrepp. Förstod inte att han inte fick göra så. Jag, som vid det laget inte ens fått min första kyss, kände bara förvirring. Och äckel inför min egen kropp. För det var ju den, som fått honom att göra så.

Jag var femton år och gick i nionde klass. Jag och mina samkönade klasskamrater hade precis duschat efter gymnastiken. Vi stod invirade i våra handdukar och borstade hår och smorde ansikten, när en manlig lärare rev upp dörren och stormade in. Någon hade stulit något från hans rum och han var övertygad om att vi var de skyldiga. För tydligen var det bara vi kvar i byggnaden. Han beordrade oss att ta av oss handdukarna. Att visa att vi inte gömde någonting därunder. Lydde vi inte, skulle han tala med vår klassföreståndare om våra betyg. Vi snyftade och var skräckslagna. Men vi vägrade. Där och då upplevde jag att läraren utnyttjade vår beroendeställning. Att vi var utsatta för något slags maktmissbruk. Men jag förstod inte att det var ett sexuellt övergrepp.

Jag var några månader från min sextonårsdag. Mitt, många år äldre, syskon gifte sig och till middagen serverade brudparet, förutom mat och dessert, alkohol. Några timmar in i klunkandet och smaskandet slog sig en, för mig okänd, gäst av motsatt kön ner bredvid mig. Hans andedräkt luktade starkt av öl och vin. Han frågade hur gammal jag var och om jag hade pojkvän. När jag svarade nej, viskade han i mitt öra ”så du har aldrig gjort det?”. Och så förde han in sin hand under min korta jeanskjol och rörde vid mitt underliv. Där och då förstod jag vad det innebar att vara byxmyndig i en värld av kåta män. Att jag skulle vara tvungen att ständigt skydda mig från dessa rovdjur. I alla miljöer och alla tider på dygnet. Jag tog bort hans hand och sa lågt ”rör du mig igen, skriker jag så att alla hör.”

Jag var sjutton år och studerade på gymnasiet. Läraren ändade undervisningen tidigt den dagen. Men ingen fick lämna klassrummet. För han, läraren, satte sig på ett bord. Bredbent, så att alla kunde se rakt in i hans skrev. Och så berättade han en historia om en man som hade sex med ung, kvinnlig oskuld. Där och då var jag äcklad. På gränsen till illamående. Jag förstod att det var opassande, men inte att det var ett övergrepp.

Sexuella övergrepp sker där barn möter vuxna. Vilket är i princip överallt. Men det innebär inte att förövarna möter några konsekvenser. Enligt Anhöriga till Sexuellt Utnyttjade Barn blev bara 134 gärningsmän av totalt 3170 anmälda dömda förra året. Det är 4,2 procent. Och vi vet ju alla vad de anklagade säger i rättssalen. ”Hen ville ju.” Eller ”jag trodde att hen ville”. ”Hen sa inte nej”.

Friande domar signalerar att vuxna kan ta vad de vill av barn – integritet, självkänsla och trygghet – utan konsekvenser. Läraren i min forntid. Han, som inledde en relation med sin elev. Han visade en hel skola, full av tjejer i nedre tonåren, att vuxna män inte ser några gränser när det femtonde tårtljuset slocknat. Och jag minns att vi pratade om det på rasterna. Flera av oss spenderade resten av vår högstadietid med att vara rädda för våra manliga lärare. För tänk om de ville ligga med oss? Än idag kan jag inte förstå att ingen vuxen på hela skolan gick ut i samtliga klasser och klargjorde att denna enskilda lärares agerande inte var rätt. Trots att det inte var olagligt. Att vuxna, som arbetar med barn och unga, inte får ge, eller besvara, några sexuella inviter.

Men kanske var normaliseringsprocessen redan då i full gång? Eller så kanske den redan var avslutad? För det är precis vad vuxnas sexuella handlingar mot barn och unga är. Normaliserat. Någonting som sker, men som skyfflas undan och bortförklaras. Kanske trodde, eller tyckte, de andra två lärarna och mannen på festen, att de inte gjorde något fel, eftersom jag, och mina jämnåriga, fyllt den där magiska siffran. Men ett barn befinner sig i beroendeställning till de vuxna runt omkring. Till föräldrar och anhöriga. Till lärare och tränare. Och det samma gäller tonåringar. En femtonåring är fortfarande beroende av vuxenvärlden, för allt från försörjning till utbildning. Därför kan varken barn eller tonåringar samtycka till sexuella handlingar så som självständiga vuxna. Barn och unga under arton har heller inte mognaden och insikten att kunna förstå att det den vuxne gör är en kräkning av alla gränser och åt helskotta fel. Och därför håller jag med Elaine Eksvärd. Ingen borde bli byxmyndig vid femton. Svensk lag borde inte tillåta någon sexuell interaktion av något slag mellan vuxna och omyndiga.

image

På bilden är jag femton år och nybakad grundent. Kroppen var mogen, men mentalt var jag fortfarande mest road av The Sims, av böcker som Sagan om Isfolket och av att cykla till stranden och bada. Killar, intimitet och relationer var outforskade, och ointressanta, områden.
Jag var ett barn. Ändå behövde jag försvara mig mot vuxna mäns perversioner.

blogstats trackingpixel

Det löfvenska läslovet

4844 grundskolor får dela på fem miljoner. Det blir exakt 1032 kronor per skola. Ovanpå det urholkar lägre krav på blivande lärare både yrket och framtidens iq. Och slutligen döper han om höstlovet till läslovet. Ja jisses, vår statsminister är i sitt esse! Men trots att jag skrattar så jag nästan trillar omkull, så måste jag ändå erkänna att han är någonting på spåren.

Den som inte kan läsa, klarar sig inte igenom grundskolan. Den som inte kan läsa, kan inte söka in till gymnasiet och blir därmed utestängd från högre utbildning. Den som inte kan läsa, kan inte skriva CV:n och ansökningar. Så att läsa för och med sina barn är faktiskt, trots sin enkelhet, något av det absolut viktigaste i föräldraskapet.

Och aldrig förr har det varit så lätt att vara en läsande familj. För böcker går att beställa hem från otaliga webbshopar. Eller ladda ner som e-böcker. Och biblioteken svämmar över av titlar. Men ändå halkar barn till föräldrar utan akademiska utbildningar efter i betygsracet och kunskapsmålen. Och det går inte att skylla på utbildningspolitiken till hundra procent.

Bokbytardagar och skrivarverkstäder under vecka 44. På Pressbyrån kommer barnen att få gratisläsa serietidningarna. McDonalds kommer att stoppa lära-läsa-böcker i sina Happy Meal. Det handlar om att få barnen att upptäcka att böcker kan vara lika underhållande som Pokémon Go. Och det handlar lika mycket, eller kanske till och med mer, om att få föräldrarna att inse det samma.

Barn vill umgås med sina mammor och pappor. Göra saker tillsammans. Skratta tillsammans. Få pirr i magen av spänning tillsammans. Men för den vuxne, som inte kommer från en läsande familj, kanske valet faller på en film eller ett mobilspel istället för på boken. Så Löfven är någonting på spåren med sitt bokbytande och gratisläsande. Förhoppningsvis är det många föräldrar och barn som tillsammans upptäcker hur kul det kan vara att sitta i soffan, käka frukt och läsa.

image

Favoriter just nu. Storfavoriten är ”Chendru får en tiger”. Boken visar, i både text och bild, hur det är att bo där det inte finns rinnande vatten i kranar och inga element, kylskåp eller tvättmaskiner. Väldigt spännande tycker bröderna dunder och brak.

Kom ihåg att man absolut inte behöver köpa alla böcker nya. Samtliga böcker på bilden är begagnade och kommer från mitt föräldrahem. Mormors lådor är en ständig källa till glädje.

Second-hand-butiker och säljsajter på nätet kan ha bra barnböcker. Likaså antikvariat, om man är på jakt efter titlar som inte trycks längre. Själv söker jag efter Kiplings ”Hur leoparden fick sina fläckar”.

blogstats trackingpixel

Sluta samsova – får jag äta upp mina egna råd nu?

Vi har tagit beslutet tillsammans. Minstingen och jag. Det är dags för oss att separera nattetid. Det är dags att mor får sova på mer än 30 centimeter av sin sänghalva. Och det är dags för honom – treåringen, gullefjunet och den nattliga kickboxaren – att kunna fäkta och sparka i sömnen utan att bli begränsad av mors kropp.

Så vi har förhandlat, treåringen och jag. Hans krav var en likadan säng som storebrors och en gigantisk mjukisanka. Tydligen hade han sett den och väntat på rätt tillfälle att sätta press på mor och hennes plånbok.

Men trots en lyckad förhandling, har den här separationen inte gått så bra.

Hela familjen J packade in sig i Volvon och for till IKEA. Väl där upptäckte vi att sängen inte längre finns i blått. Den finns enbart i vitt numera. Efter några tårar och ett smärre sammanbrott, enades vi om att vitt faktiskt är ganska fint det också. Vi skrev ner hylla och fack och knatade till lagret. Hämtade madrassen och sängen, som visade sig vara fördelad i två enorma paket. Betalade nästan 1500 spänn och åkte hem.

Väl hemma var treåringen så exalterad att han nästan slog volter. Han höll mejseln och påsen med skruvar, medan mor och far monterade ihop sängen. Bara för att cirka femton minuter senare titta på varandra och exakt samtidigt fråga ”men var är bottnen?”

Vem säljer en säng utan botten?! Det är ju som att sälja en halv säng! Men det gör allas vårt IKEA tydligen. Så medan far panikåkte tillbaka till varuhuset för att spendera ännu mera cash, försökte mor trösta en totalt förkrossad minsting.

Sedan flera timmar tillbaka är sängen komplett. Tryggt placerad bredvid makens och min. Mjukisankan ligger brevid kudden. Discolampan, som minstingen helt plötligt ville ha som nattlamp, är inkopplad och snurrar ljudlöst på byrån.

Men inte fan vill minstingen ligga i sin säng inte. Och jag vill verkligen inte pressa. Inte muta mer. För kanske är han inte redo än. Kanske behöver han bekanta sig med den långsamt. Provligga dagtid. Somna bredvid mig och sedan bli flyttad till sin egen säng.

Men allt jag kan tänka är: snälla, rara lilla barn. Sov i din egen säng nu.
För efter mer än fem år med barn i sängen vill jag få sova hela nätter igen.

blogstats trackingpixel

Följsamhet och tålamod – sova i eget rum

Jag har fått en hel del frågor om det här med att lära sitt barn att sova i eget rum. Frågor som ”vilken metod använder ni?” och ”hur länge tränade ni innan det började fungera?” Men som vanligt så tror jag inte på metoder.

Min äldsta son har en längre tid haft sin säng stående bredvid min och makens. Visst har grabben velat sova i sitt eget rum då och då. Och då har vi kånkat dit hans säng. Men han har alltid velat ha en vuxen bredvid, i den synnerligen obekväma tältsängen. Ibland mig, ibland maken. Ibland mormor, då hon sovit över. Men att sova där helt ensam, har sonen helt uppenbart inte varit redo för. Och jag har inte sett någon som helst anledning att skynda på honom. Tids nog, har jag hela tiden tänkt, och njutit av att ha honom nära.

Och den där närheten, den tog helt plötsligt slut. För ungefär två veckor sedan, när femåringen utan förvarning meddelade mig att han var redo att flytta en hel dörr bort. Och samtliga nätter sedan dess har förflutit utan några nattliga äventyr eller protester. Inget spring upp och ner för att kissa, dricka vatten eller leta mjukisdjur. Ingen, förutom treåringen då, har buffat sig ner under mitt täcke. Ingen, förutom redan nämnda guldklimp, har väckt mig femtioelva gånger varje natt, för att berätta att Doctor MucStuffins snögubbe heter Froste och inte smälter, för den är gjord av tyg. Froste är alldeles tydligt det största som hänt treåringen sedan Blixten McQueen.

Ingen vill bli tvingad till något som hen inte känner sig redo för. Och små människor förtjänar lika mycket respekt som stora. Så känn ingen stress över det där med att sova i eget rum. Och snälla, kom ihåg att det inte är någon tävling föräldrar emellan. Att någon annans minime sovit solo sedan en veckas ålder, innebär inte att ditt barn ligger efter i utvecklingen. Det innebär bara att din älskling inte är redo att vara utan dig nattetid än.

Om du vill läsa om hur jag pottränat, eller snarare inte pottränat, mina barn kan du göra det här.

image

Att inte tvinga, tjata och pressa utesluter inte att göra den egna sängen lite extra inbjudande att sova i. Till exempel nya sängkläder, med motiv föreställande karaktärer som barnet tycker om. De här hittade jag på BR.

blogstats trackingpixel

Krig vs halsfluss

Sverige har inte råd, säger de. Och ger familjen Bernadotte miljoner. Anhöriginvandringen kostar för mycket, säger de. Och ger Sahlin och Hadzialic statsrådspensioner på hundratusentals kronor varje månad. Och i spetsen för alltsammans står han, som sa att vi inte skulle stänga några dörrar.

Han sitter med blod i ansiktet och betongdamm på kläderna, på en alldeles för stor stol i en ambulans. Han gråter inte efter sina föräldrar. Han sträcker inte hjälpsökande armarna mot de vuxna runt honom. Hans ögon uttrycker inga känslor alls. Som om han accepterat att livet är slut.

Han bläddrar i ”Kråkan och Mamma Mu firar jul”. På fötterna sitter nya sneakers från Stadium och tröjan med Marvel-motiv har han själv valt ut på HM. Han sitter på en mjukt stoppad stol i vårdcentralens väntrum. Misstänkt halsfluss har avbrutit vardagens rutiner med förskola, simskola och Bolibompa.

Båda är fem år gamla. Båda borde få leva ett liv där det värsta som kan hända, är ett skrubbat knä i lekparken. Eller att behöva utstå ett halsprov hos läkaren. Men bara en av dem gör det. För det saknas bostäder. Det saknas personal. Och det saknas finanser. Men jag behöver inte konstnärsmålade motiv på cykelvägarna. Jag behöver inte blommor på broarna. Jag behöver inte en kungafamilj, med medlemmar som inte ens bor i Sverige. Och jag lovar att avskedade politiker inte behöver statsrådspensioner. A-kassan fungerar bra för alla oss andra, så den duger gott åt Sahlin och Hadzialic också.

Det jag behöver är att få mitt land tillbaka. Mitt land, som såg det som en självklarhet att värna barns rättigheter till sina föräldrar. Oavsett om de befann sig kontinenter ifrån varandra. Mitt land som sa ”vi har bara en säng i en gympasal redo för dig, men du är välkommen hit och vi ska göra vad vi kan”. För det var ett land jag var stolt över. Nu är den enda känslan skam.

För Omran, och blodet som rinner ner över hans smutsiga kinder, finns på varenda löpsedel och i varenda nätupplaga. Hans namn finns i tusentals kolumner och debattartiklar. Men på måndag kommer allt vara som vanligt igen. Precis som Alan, blir Omran en symbol för de fasor, som är så hemska att vi gråter. Men så långt borta, att vi kan glömma och återgå till vår vardag. Och våra folkvalda, som inte skulle stänga några dörrar, säger något politiskt korrekt och retoriskt snyggt. Men sen återgår de till att rättfärdiga statsrådspensioner till sin före detta kollegor. Och till att säga att det inte finns pengar till att återförena familjer.

blogstats trackingpixel

Löfven gjorde rätt. För en gångs skull.

”Fjuttigt.” ”Onödigt att hon behöver avgå.” ”Ett banalt misstag, som vem som helst hade kunnat göra.” Debattörer och tyckare försvarar Aida Hadzialic och fördömer att hon fått kicken från jobbet som gymnasie- och kunskapslyftsminister.

Själv tycker jag att vår statsminister för en gångs skull agerat helt korrekt.
Hadzialic skulle åka hem. Hem över bron till Sverige, där gränsen för rattfylleri är lägre än i det rödvita pölse-landet. Hon borde ha vetat bättre. Hon borde ha skippat den där ölen. Eller det där vinet. Eller vad det nu var för alkoholhaltig dryck hon hällde i sig. För hon är, eller snarare var, förtoendevald. Det förtroendet förbrukade hon när hon visade att hon nonchalerar våra lagar.

Lyckligtvis skiter lagen i om du är politiker eller lärare. Kommunikatör eller säljare. Lyckligtvis skiter våra trafikpoliser i det också. Den som blåser 0,2 eller mer blir straffad. Precis som det ska vara. För ingen ska sätta sig bakom ratten med ens en droppe alkohol i blodet. Att folk tänker och agerar som vår före detta minister gjorde, är orsaken till att 525 berusade personer kör bil varje dag i Sverige. Det är orsaken till att 75 människor blir ihjälkörda och fler än 1000 svårt skadade, varje år. Allt för att folk inte har självkontroll nog att vänta med att pimpla alkohol, tills dess att bilen är parkerad i garaget. En politiker som medverkar i den här dystra statistiken kan inte få fortsatt förtroende.

Det enda onödiga i hela historien är att Hadzialic får full lön de kommande åren. Miljonbelopp utan krav på att besöka Arbetsförmedlingen en enda gång. Tänk så mycket pengar vi skulle ha över till skolan, vården, vägarna och polisen om alla före detta politiker omfattades av samma ersättningstak och krav på aktivt arbetssökande som alla vi andra…

blogstats trackingpixel