Ska du verkligen gå ut sådär?

– Ska du verkligen gå ut sådär? frågade maken när jag förberedde mig för en kurs med jobbet. Jag tittade ner på mina svarta byxor och min blåa skjorta och tittade tvivlande på maken.
– Hur menar du nu?
– Alltså, så där snygg. Det finns många farliga män där ute.

I en hytt på en färja turades tre män om att ha sex med en nittonårig tjej. Mot hennes vilja. Trots hennes protester. En fjärde man stod vakt utanför dörren. Han motade bort kvinnans oroliga vänner, som misstänkte att hon var där inne. Men enligt rätten blev kvinnan inte våldtagen. För hon var ju inte särskilt berusad och borde haft vett att gå därifrån.

Rättssystemets nuvarande utformning är ett moment tjugotvå för de kvinnor blir tvingade till sex de inte önskar. Och faktum är att jag inte kan befinna mig någonstans där det finns män utan att bli skuldbelagd om någonting skulle hända. Är jag för berusad är jag vårdlös med min egen säkerhet och inte fan kan någon begära av en man att han ska förstå mina sluddrande nej. Men om jag inte är redlöst berusad så befinner jag inte i en utsatt situation och borde kunna stå upp för mig själv och knata därifrån. Eller så säger jag inte nej tydligt nog. För alla vet ju att kvinnor som säger nej bara spelar svåra. Eller så har jag för lite kläder på mig, vilket i rättens vridna argumentation är ett samtyckte till sex. Eller så är det någonting annat, som också är mitt fel.

Självklart var det obetänksamt av den unga kvinnan att följa med männen till hytten. Men det är faktiskt inte orimligt för en kvinnan att lita på en man. För majoriteten av alla med snopp är ju faktiskt fullständigt hederliga människor, som aldrig skulle komma på tanken att tvinga sig till ett penetrerande samlag. Och samhället blir omöjligt att leva i om hälften av medborgarna hela tiden ska behöva tänka på hur de ska agera för att undvika att bli våldtagna. Ska jag lägga armarna i kors och kräva en kvinnlig tandhygienist om den som ropar mitt namn råkar vara av manligt kön? Ska jag behöva kräva en kvinnliga läkare då jag ringer vårdcentralen för en misstänkt bihåleinflammation? Vågar jag handla mjölk på vägen hem om den enda person som bemannar kassan är en man? Och vågar jag när jag haft inbrott släppa in de poliser som kommer om de har kort hår och maskulina ansiktsdrag?

Jag förstår min mans oro. Och jag inser att jag faktiskt och tyvärr inte är paranoid som inte vågar gå hemifrån utan överfallsspray och nycklar lätt tillgängliga i fickan. Och plötsligt känns könssegregerade badhus inte alls orimligt länge. Utan som en fullkomligt nödvändig säkerhetsåtgärd. Fast det allra enklaste är ju förstås att reformera en synnerligen medeltida lagstiftning…

image

Kan mam gå ut så här utan att någon försöker stöta eller tafsa på en?

image

Midsommar firade jag med blommor i håret. Med maken, barnen och goda vänner. Studsmatta, grill, glass och snacks. Och noll alkohol. Jag hoppas även att du som läser skippade berusningen. För inget barn, vare sig egna eller andras, ska behöva se fulla vuxna.

blogstats trackingpixel

I will survive

Jag är sjuk. Barnen är sjuka. Magsjukan har flyttat in.
Fan. Jag som aldrig blev magsjuk innan jag fick barn. När jag jobbade i hemtjänsten var jag den som arbetsgivaren skickade in till magsjuka brukare just för att jag var den enda i personalgruppen som kunde stå upp till knän i nedspydda lakan utan att bli smittad.

Men nu är tydligen hela förskolan infekterad. Och tydligen ät det här viruset något slags utomjordiskt övervirus. Personalen är sjuk. Barnen är sjuka. Barnen föräldrar är sjuka. En hel förskola totalt utslagen.

Nu ska jag försöka äta lite glass. Jag kommer tillbaka när jag orkar vara varken mer än tio minuter i stöten.

blogstats trackingpixel

Nej, sa lilla P.

– Älskling.
– Mmmmm…
– Du vet när du säger hej till någon som vi inte känner och du frågar vad han eller hon heter?
– Mmmmm…
– Och sen frågar han eller hon vad du heter och du säger ditt namn?
– Mmmm…
– Jag vill inte att du gör så mer. Alla vuxna är inte snälla så därför ska du bara prata med de vuxna som du känner väldigt väl.
– Men doktorn känner jag ju inte och henne får jag ju prata med.

Plötsligt förstod jag femåringens förvirring. Varför det känns som att han inte lyssnar när jag ber honom att inte berätta för främmande människor vad han heter. För vissa okända vuxna får han ju prata med. Som läkaren, tandläkaren och vikarierna på förskolan. Hur lätt är det för en liten människa som inte varit med jorden särskilt många varv runt att förstå i vilka situationer det är okej att prata med främmande vuxna? Nya fröken får man prata med, men damen man sett hundrafemtio gånger i närbutiken är förbjuden.

Så nu har jag ändrat taktik och pratar med sönerna om det här med att inte följa med någon annan vuxen än den man just då är tillsammans med. Om att man ska springa till sin förälder, gammelförälder eller fröken om någon vuxen man inte känner börjar prata med en och (eller) ens kompisar. Och om att aldrig ta emot något av någon vuxen som man inte känner väldigt, väldigt väl. För alla vuxna är inte snälla och man vet ju inte om någon är snälla om man inte känner hen väldigt, väldigt väl. Och så pratar vi om att man ska skrika så högt man bara kan om en vuxen man inte känner tar tag i en och försöker bära eller dra iväg med en.

image

Väldigt, väldigt väl betyder lika bra som mamma, pappa, farmor och mormor.

Det här är en bra bok för barn om att man ska säga nej. Alldeles särskilt mycket nej om någon säger att hen har jättesöta kaniner i bilen.

blogstats trackingpixel

Dumrädda eller kloka föräldrar? Om Forssberg och darknet.

Jag gillar Manne Forssbergs reflektioner från och om pappalivet. Oftast tycker jag att han är synnerligen klok. Men jag håller inte med honom om att föräldrar idag är dumrädda när de inte låter sina små vara nakna på sommarstränder.

Jag minns inte, men jag fick säkert vara naken både på stranden och hemma i vattenspridaren. Jag minns däremot att jag fick vistas ensam utomhus när jag var lika gammal som äldsta sonen är nu. Cirkus fem år alltså. Att jag och grannskapets barn utan vuxen övervakning lekte i både skog och trädgårdar. Några mobiltelefoner fanns inte. Ett armbandsur och en uppmaning om att vara hemma till lunch var den enda förhållningsordern. Alltsammans är absolut otänkbart för mig när det gäller mina barn. Otänkbart nu och otänkbart även i framtiden. Men kanske är det inte bara medvetenheten om pedofiler som vuxit? Kanske har deras antal också vuxit?

Givetvis har det funnits pedofiler lika länge som det funnits människor. Men tidigare var exponeringen, som pedofilerna kunde utsätta sig för, begränsad. Idag finns inte bara nätet, utan också det som kallas för darknet. Ett privat, virituellt nätverk där människor kan ansluta sig till varandra för att fildela. Oftast med hjälp av någon slags tjänst som möjliggör kryptering. Och det krävs knappast något Nobelpris för att förstå att pedofilerna befinner sig just där. Och att de som ännu inte gått från sjuk fantasi till aktiv handling riskerar att bli så triggade av de bilder de köper och ser att de till slut gör just det. Ger sig på ett barn.

Att bada naken och gå själv till skolan och till kompisar hörde till Forssbergs barndom. Det hörde även till min och mina vänners. Men jag kan inte låta något av det tillhöra mina söners barndom. Och det handlar om exakt den rädsla som Forssberg fördömer. Rädslan för att någon i närheten kan utgöra ett hot mot mina mest älskade. Rädslan för att någon kanske fotograferar dem i smyg. Men tvärtemot vad Forssberg skriver så anser jag inte att det är en irrationell rädsla. Jag anser att det är en tämligen sund rädsla sprungen ur att jag ser verkligheten för vad den är. Åttiotalet kommer inte tillbaka. Internet är här för att stanna och det är pedofilerna också. Jag måste skydda mina barn. Även om det innebär att jag begränsar deras frihet och utrymme.

blogstats trackingpixel

Samtalet om integriteten

Jag minns det fortfarande. Dagen då jag gav min äldsta son det kanske viktigaste verktyget i livet. Vetskapen om att hans kropp är hans och ingen annans. Det skedde för ungefär två är sedan. Då han var tre och lillebror, som precis börjat upptäcka sin egen kropp, var ett.

Barnen badade. Minstingen rörde sitt eget kön och sträckte sedan ut handen och greppade tag i brorsans. Äldsta barnet tittade på mig, som för att fråga hur han skulle reagera.

– Det där är storebrors snopp. Den får du inte röra. sa jag stilla och tog bort lillebrors hand.

– Det är bara du som får röra din snopp. sa jag till min äldsta son.

– Men du får. Och pappa får. kontrade sonen.
– Nej, sa jag allvarligt och såg honom i ögonen. Inte mamma och inte pappa. Ingen vuxen och ingen kompis. Ingen annan än du.

Integriteten. Vetskapen om att man får, och ska, säga nej till beröring man inte vill bli utsatt för. Det var inte något som mina föräldrar pratade med mig om. Kanske gjorde inte dina det heller. Men kanske tänkte de vuxna på åttio- och nittiotalet att det inte behövdes. För pedofilerna var ju bara några fula gubbar man vagt hört talas om. Fula gubbar som absolut inte bodde någonstans nära, för man visste ju det mesta om sina grannar.

Idag är situationen annorlunda. Den parrallella, digitala verkligheten har satt pedofilerna på varje orolig förälders hjärna. Vi lever inte längre i en fluffig tanke om att samhället är en säker plats för barn att växa upp på. Och vi vet att pedofilerna inte alls bor någonstans långt borta. Vi vet att de finns där det finns barn. Och därför är det så jäkla viktigt att alla pojkar och flickor vet att ingen, absolut ingen, får röra dem om de inte vill det.

Mina barn är tre och fem år gamla. Jag hjälper dem att tvätta håret och borsta tänderna. Men de nedre regionerna får de tvätta själva. För det är deras kön och ingen, inte ens deras föräldrar, får röra. Jag, som före barnen, sov naken, sover med linne och trosor på. För barnen vill ju ofta krypa ner bredvid och tanka närhet. Och jag vill att de ska veta att ingen vuxen, inte ens deras föräldrar, får exponera dem för nakenhet. Och aldrig att mina barn får springa nakna på någon sommarstrand. För där det finns barn, där finns det pedofiler.

Jag minns pedofilen i min grundskola. Han som alltid skulle stå nära. Han som alltid ”råkade” snudda vid bröst eller rumpa. Han som alla barn, oavsett kön, såg till att aldrig någonsin vara ensam med i någon lektionssal eller korridor. Men trots att vi påtalade det för andra lärare, så var det ingen som trodde oss. För han var ju en så förbaskat duktig pedagog. En så förbaskat trevlig person. Inte kunde han vara pedofil. Det vara bara vi som var känsliga eller överreagerade på beröringar som var absolut oavsiktliga. Så vi tystnade och härdade ut. Och det var just vuxenvärldens naivitet som gjorde att han kunde fortsätta tafsa, kladda och lägga handen runt ett bröst när han lutade sig över någons axel för att hjälpa till. Idag vet vuxenvärlden bättre. Idag vet vuxenvärlden att en pedofil inte ser ut på ett speciellt sätt. Vi vet att vi tyvärr aldrig kan veta vem som egentligen finns bakom ett namn och ett leende. Det enda vi med säkerhet vet är att pedofilerna söker sig till plaster och arbetsplatser där det finns barn.

image

Det handlar inte om att skapa någon hysteri eller något hysch hysch kring kroppen. Det handlar kort och gott om att visa att nakenhet vuxna och barn emellan inte är någonting naturligt. Barnets reaktion på en vuxen som vill ta på det eller exponera det för nakenhet ska vara ”det här är inte rätt. Stopp! Nej!”

På naglarna silver från Depend Cosmetics. Ringfingernageln har jag blingat med glitterflingor från Mavala. På läpparna Raving Red från IsaDora. På fransarna True Mystic Volume mascara från Lumene.

blogstats trackingpixel

Den eviga jakten på ungdom. Eller att helt enkelt inte bry sig.

Det räcker med att slänga en blick på framsidan av en skvallerblaska eller ett magasin. Överallt handlar det om att se yngre ut. Att känna sig yngre. Att få hela världen att tro att man är yngre än vad man är. Celebriteter försöker sminka eller operera bort år. Artiklar tipsar om sätt att bromsa åldrandet. Om att sätt tänka och agera för att verka yngre än på pappret. Men vet ni – jag har aldrig trivts så bra i någon ålder som min nuvarande. Och när jag häromdagen såg de första antydningarna till kråksparkar i yttre ögonvrån blev jag lite så där fnitterlycklig.

Igår var maken, barnen och jag på grillfest. Eller vad man nu än väljer att kalla det när det inte förekommer alkohol, när det ligger en tjock vaxduk på bordet istället för linnetyg och bakgrundsbruset är barn som badar i vattenspridarna istället för någon fancy popmusik. Och jag tänkte, fler gånger än en, att det här är så mycket bättre än mina yngre dagars festnätter. För jag har egentligen aldrig gillat nattklubbar. Egentligen aldrig gillat att inte kunna höra var sällskapet pratar om för allt ”dunk, dunk, dunk” ur högtalarna. Aldrig gillat att behöva socialisera ytligt med aspacakade människor. Och nu befinner jag mig i den åldern då ingen ifrågasätter att jag tackar nej till en vända på krogen. Då jag inte blir tittad på som någon kuf för att jag alla gånger föredrar att sitta på en veranda och smutta bubbelvatten och prata politik istället för att vandra från klubb till klubb. Och det bästa av allt är att alla de jag tycker om befinner sig i samma ålder och samma situation. Vardagen är barn, förskola, jobb och all den stress, trötthet och frustration som hör till.

Vid tjugotretiden rundade vi av. Barnen slocknade i sina bilbarnstolar på två röda. Vi bar två sovande grabbar till sina sängar och la oss själva strax efter. För när man är närmare trettio än tjugofem så orkar man inga dygnsmaraton längre. Jag behöver min sömn. Kanske har det inte med åldern att göra, utan med allting annat i livet. Men hur som helst, det är förbaskat skönt att känna att jag inte behöver vara vaken för att bevisa för omgivningen är att jag pigg, alert och hipp och cool. Jag har nog aldrig trivts så bra i någon ålder som i min nuvarande. Men kråksparkar i ögonvrårna och energinivåer som behöver bli påfyllda av sömn varje natt. Välkommen trettioårsåldern. Varmt välkommen!

image

Festfin i skjortklänning från Vila och spetslinne från Vero Moda. Mascara Lash Sensational från Maybelline New York. På läpparna Rawing Red från IsaDora. Guldkorset är ett arv efter min farmor.

blogstats trackingpixel

High need babies – eller lata föräldrar?

Jag lyssnar på ett avsnitt av min nya favoritpodd – Cissi och hormonerna. Den slår till och med min forna favorit Relationspodden. Men det senaste avsnittet väcker många tankar. High need babies, bebisar som kräver mer av sina föräldrar än vad föräldrarna förmår att prestera. Men jag kan inte hjälpa att tänka att det kanske inte är barnen som är problemet, utan våra förväntningar på hur minimänniskor ska vara.

Redan från start visade att han kommit för att vända mitt liv upp och ner. Först var det koliken. När den gett med sig, efter illvrål dygnet runt i tre månader, kom nästa utmaning. Eller utmaningar rättare sagt. Fem månader gammal ålade han fram. Knappt sju månader gammal kröp han som om han haft en raket i baken. Och nio månader gammal gick han längs möbler och väggar. Medan andra småttingar på öppna förskolan förnöjt satt på sina blöjrumpor och pillade på någon spegel eller skallra, flög min son runt och kände och klämde på allt. Att sitta och sörpla te var en omöjlighet. Jag behövde ha stenkoll. Han skrek sig illröd när han såg någon annan vuxen än mig och maken. Att leka inomhus hemma var det inte tal om. Helst skulle vi vara ute på äventyr, eller i alla fall promenader jämt. Och det var också där han sov som allra bäst. I sin vagn. Hela första året kunde vi heller inte få honom att somna för natten någonstans än i just vagnen. Som var tvungen att vara i rullning och skumpa så där lite lagom. Så vi gungade den över trösklar eller hoprullade jeans. Eller några tidningar. Allt för att få några timmars egen sömn.

Men vet ni? Varken jag eller maken visste något annat. Det var ju vårt första barn. Och jag tänkte på min gamla mor, som hade fyra egna barn, plus en hel förskoleklass. Inte fan gnällde hon. Hon bara hängde med och försökte parera, och ibland stoppa, våra galna upptåg och idéer. Kunde hon klara sig igenom småbarnsåren utan att falla ihop i en apatisk, utbränd hög, kunde jag det också. Och kanske är det just det som är skillnaden mellan dåtid och nutid. För visst fanns det high need babies då också, när du och jag var små. Bara att ingen ännu satt ett ord och en stämpel på de bebisar, som inte beter sig som mammamagasinens lättvindiga gullungar.

Kanske är det hela skillnaden mellan nuvarande och tidigare generationers mammor och pappor. Att vi, som upplever småbarnsåren nu, är så jävla söndercurlade. Att allt sker enligt minsta motståndets lag i våra liv. Och att vi har inställningen att livet med barn ska vara lika lätt som allting annat. För det är ju det som magasinen och alla sociala medier matar oss med. Bebisar är knubbiga varelser som ler tandlösa leenden, sover hela nätterna, äter allt och underhåller sig själva i timmar på aktivitetsmattan. Så när det kommer ett barn, som beter sig på ett annat sätt, så blir vi alldeles panikslagna. Vaddå bära? Vaddå hålla koll så hen inte äter något olämpligt eller klättrar i gardinerna? Vaddå störd sömn? Men så är det att ha barn!

Idag är han fem. Han som kom en snövit fredag i januari och vände hela mitt liv upp och ner. Och rätt. Fortfarande är han mycket fysiskt aktiv och behöver få rasa av sig utomhus varenda dag. Oavsett säsong. Han är petig med maten och i perioder vill jag nästan slita av mig håret av oro över hans ensidiga kostvanor. Han är alldeles tydligt högkänslig och allt som avviker från vardagens struktur och rutin måste aviseras i god tid. Men han är inget high need child. Han var aldrig någon high need baby heller. Han var och är ett barn med sin alldeles egen personlighet. Och jag tror inte att det finns några high need babies över huvudtaget. Bara mer eller mindre lata föräldrar, som använder termer för att förklara sin egen oförmåga, eller ovilja, att anpassa livet efter sina barn.

blogstats trackingpixel

Syskonmatchning – gulligt eller bara dumt?

När vi sommaren 2012 insåg att vår son skulle bli storebror, bara två år gammal, började vi läsa på om det här med att ha det tätt mellan syskonen. Och något som ständigt återkom var att ge varje barn egen tid med en eller helst båda föräldrarna. Det lät ju himla bra och vi såg på varandra i samförstånd och sa att precis så skulle vi göra. Ofta, ofta. Just då var vår största och värsta farhåga att vårt äldsta barn skulle känna sig bortglömt eller åsidosatt.

Så kom lillebror. Och redan från start så gick majoriteten av våra planer på all storebrors egen föräldratid åt skogen. Redan från start blev bröderna en duo. För den begränsade tid vi hade och har tillsammans som familj. Den vill vi också ha tillsammans. Inte på varsitt håll med varsitt barn. Och absolut inte utan en våra älskade småkillar. I början fick minstingen hänga med på sitt syskons aktiviteter i bärsele eller sjal eller vagn. Som ett litet bihang. Eller som ett litet husdjur. Numera försöker vi finna aktiviteter som passar både femåringen och treåringen. Och det fungerar alldeles utmärkt. Givetvis vet jag att det är tack vare att äldsta sonen inte minns tiden som ensambarn. För honom har lillebror alltid funnits. Han har ingenting att jämföra med. Det finns inget före och inget efter i hans medvetande. I hans värld är det normalt att ta hänsyn till den som är mindre.

Kanske gör vi fel. Kanske borde vi ge femåringen mer egen tid med oss föräldrar. Men då skulle minstingen få mindre tid med oss istället. Och han behöver ju oss lika mycket som sitt syskon. Så vi gör så gott vi kan i den karusell av jobb, hushållssysslor och småbarn som är vårt liv. Det liv vi ändå älskar galet mycket. Där det viktigaste är att vara tillsammans som familj så mycket som möjligt.

image

Allt som storebror har. Det vill lillebror, även känd som lilla ekot, också ha. Och jag njuter verkligen av att matcha brödernas kläder. Det är så jäkla gulligt! Men jag inser ju också att de behöver få känna att de är egna individer. Inte bara en syskonduo. Det ska bli spännande att se vad minstingen vill ha för kläder, sen när han är klar med att härma brorsan.

blogstats trackingpixel

Om Depp, Sandén och Larsson. Och om att missa målgruppens betydelse för debatten.

Ett uttryck för könsmaktsordningen och det vita patriarkatet, vrålar krönikörerna. Upp till hårrötterna upprörda över att tusentals fans ondgör sig över Sandéns och Larssons feströkande samtidigt som misshandelsmisstänkte Depp bara blir omskriven med ett fåtal notiser. Och jag undrar om dessa skriande skribenter tappat sina hjärnor bakom en container någonstans. Det är ju två helt skilda frågor och två helt skilda generationer!

Närhet, närhet i geografi och kultur. Och möjlighet till identifikation. Det är, enligt journalistikens lagar, nyckeln till framgångsrika (det vill säga lästa, kommenterande och delade) nyheter. Sandén och Larsson befinner sig visserligen inte i Sverige, men de är fortfarande svenskar. Och de är tusentals blågula tonårstjejers idoler. Därför att de är av samma nationalitet, i samma ålder och tänker samma tankar om könsroller och framtid. Den som var först med att kabla ut bilderna där dessa två stigande stjärnor pimplar vin och puffar cancerpinnar var smart. Förjävligt smart. För få saker skapar så mycket känslor som när någon man ser upp till och beundrar gör en besviken. Särskilt när man är femton, sexton år och naivt godtrogen. Och jag är så stolt över alla dessa unga kommentatorer. Stolt till tusen! Över att de blir förbannade när Sandén och Larsson röker. För det är äckligt. Det är ofräscht. Och förbaskat dumt.

Depp tillhör min generations celebriteter. Jag minns honom när han var new and hot i Edward Scissorhands. Och jag minns när han gjorde kometkarriär som Jack Sparrow och Willy Wonka. Och jag uppskattar hans, mer mogna insatser, i filmer som Black Mass, Public Enemies och The Rum Diary. För mig kommer Depp kanske alltid inneha samma nostalgiska stjärnstatus, som Dean och Dalton har för mina päron. För mig är denna duo två gråhåriga gubbar, vars filmografi jag bara har ett dimmig hum om.

Men till skillnad från, både mina pensionerade päron och Sandéns och Larssons unga fanclub, har jag inte tid att ondgöra mig över någon kändis’ brott eller tabbar. Jag har fullt med att ratta två barn, som tidvis mest beter sig som naturkatastrofer. Det vill säga river ner och har sönder allt som kommer i deras väg. Däremellan ska jag hinna jobba, sätta mig i nya amorteringskrav, följa räntor och laga ekologisk mat. Och eventuellt sova lite också. Och träna. Herregud, jag glömde ju bort att jag måste hinna slipa till sommarformen! Och jag vågar påstå att majoriteten av de som konsumerar Depps filmer är de, som i likhet med mig, följt honom sedan genombrottet i Burtons kultklassiker om saxmannen. Vi som nu är någonstans mellan tjugoåtta, trettio och trettiofem, fyrtio och står mitt uppe i småbarnsåren. Och flertalet av dagspressens nyhetsrapportörer är inte dummare än att de vet att vi blir mer upprörda över tungmetaller i barnmat än över en misshandlad modell. Hur tragiskt och hemskt det än är.

Att ställa Depps, ännu inte i rättegång utredda, misshandel mot Sandéns och Larssons feströkande kan inte generera något annat än två vitt skilda utfall. För de målgrupper som de tre attraherar är vitt skilda. I ålder, intressen och tid att spendera på nätet. Så snälla krönikörer, bli inte arga på mig för att jag inte kulspruta ur mig minst tjugo tweets och statusar om dagen om hur mycket jag nu hatar Depp. Jag hinner inte. Jag orkar inte.

Och Depp är faktiskt inte dömd än. Än står ord mot ord. Och vi är vuxna nog att invänta domen innan vi skriker kvinnomisshandlare. Eller hur?

image

Några krönikörer undrar hur det kan komma sig att Chris Brown, redan innan rättegången, blev uthängd och stämplad för misshandeln av flickvännen och kollegan Rihanna. Har det att göra med hans hudfärg? Nja, jag tror snarare på förklaringen att Brown var en strulpelle, som söp, knarkde och slogs redan innan Rihannas blåtiror kablades ut i pressen. Depp är motsatsen, en helyllekille som gjort allting rätt. Hållit sina barn utan strålkastare och fotografer. Skött separationen från barnens mamma snyggt och diskret. Inte dykt upp full, nerknarkad eller slafsig på någon bild. Det är liksom lättare att känna ett rimligt tvivel i det läget. Det innebär inte att jag tror att Depp är oskyldig. Jag känner ju varken honom eller Heard, så jag tror ingenting i nuläget.

image

Säsongens nagellack från Depend går bland annat i koralliga och metalliska toner. Den här färgen matchar mitt hår så snyggt! Mascara Miss Punky från L’Oreal Paris.

blogstats trackingpixel

Fråga inte om ni får klappa hunden!

Det krävs ingen avklarad kurs och inget certifikat för att köpa en hund. Vem som helst kan köpa en tax. Eller en pitbull. Och fler än du tror har noll och ingen koll hur deras jyckar reagerar på fladdriga barnhänder.

Jag växte delvis upp med hund. En papillon ifall någon undrar. Kanske är det därför jag alltid haft, och fortfarande har, en hälsosam respekt för och avvaktande inställning till dessa fyrbeningar. Jag vet att även den sötaste mopsen längst ner och längst in i sitt DNA fortfarande är en varg. Således har jag lärt mina barn att aldrig, aldrig någonsin, springa fram till en hund. Vi beundrar på avstånd. Och vi frågar inte heller om vi får komma fram och klappa.

För det första är det jävligt respektlöst. En hund är ingen allmän egendom och den förtjänar att få vara ifred. Att främlingar till höger och vänster vill röra vid och gulla med ditt djur är lika irriterande som när kladdiga tanter vill sticka ner sina trynen i vagnen där ditt spädbarn ligger.

För det andra så är det en onödig risk. För barn är fladdriga. Barn har en förmåga att trots förmaningar tjuta av upphetsning, peta vovven i ögonen och slå armarna kring halsen på den. Och du har ingen aning hur djuret reagerar på det. Än värre är att ägaren kanske inte heller vet. Och vill det sig illa kommer hunden, även om den råkar vara en fluffig pudel, reagera med de basala instinkter, som den ärvt från vargen. Med att morra, nafsa eller till och med bita. Och jag lovar att små hundar har lika vassa tänder som stora.

Om hundägaren anser sin jycke som trygg och säker kring barn. Och om hen vill dela med sig av sin kamrat, så kommer hen att bjuda in till en stunds klappande och småpratande. Tills dess – titta på avstånd! Lär din barn att aldrig rusa fram till en hund de inte känner.

blogstats trackingpixel