Att skrämma sina barn för att få de att lyda – rätt eller fel?

Minstingen sitter i mitt knä. Han är varm, mjuk och fullständigt underbar. Men munnen, den som annars ler så jag smälter som glass i solen, är ett smalt streck. Och jag vet att jag kan lirka och muta i det oändliga. Han kommer ändå inte att gapa. Det enda som fungerar är skrämselpropaganda.

Jag har gjort en kalender. En sån där med guldstjärnor för varje lyckad tandborstning och löften om presenter. Det fungerade i två dagar, sen tröttnade han. Han har fått välja sin egen tandborste i affären. Vi har avverkat hela sortimentet av barntandkräm. Mint, frukt, jordgubb och blåbär. Rosa, vitt, blått och randigt. Vi har döpt våra tandtroll och skrattat åt farfartrollet, som springer i munnen och som vi måste fånga. Han har fått borsta först och så länge han velat innan jag tagit över. Och allt har fungerat i två eller tre dagar. Sen har vi har hamnat på ruta ett igen. Rutan där munnen är ihopknipen.

Men nu. Nu har jag äntligen hittat rätt verktyg i min låda. Eller rättare sagt min bokhylla. Jag läser den uppenbarligen allra läskigaste barnbok som finns.
– Kommer du ihåg vad Emma i boken får göra när hon inte borstar sina tänder? frågar jag minstingen och hans envishet.
En knappt sekund senare gapar han så stort han kan. När jag är klar frågar han oroligt om alla tandtroll verkligen är borta. Och jag funderar, skamfylld till tusen, på om det jag gör är annorlunda. Om jag skiljer mig från de, som skrämmer sina barn med att polisen kommer om de inte lyder. För jag skrämmmer ju mitt barn jag med. Med tandläkaren och borren. För att få treåringen att gapa och låta mig borsta hela blinka lilla stjärna gånger två.

image

Till vilken grad får man skrämma sina barn? I vilka situationer och med vilka målsättningar?
”Ingrid och bassiluskan” av Katerina Janouch är för övrigt bästa boken att läsa om barnet inte vill ta sitt penicillin.

image

Jag gillar böckerna om Ingrid och hennes polare Ivar. Mest för att bröderna dunder och brak blir stillsamma när jag läser de här berättelserna. Favoriten vid nattningen just nu är ”Ingrid och Ivar letar spöken”. Du hittar fler, och superbilliga, böcker om duon hos Bokus. Du vet väl att frakten är fri om du beställer för ynka 99 spänn?

blogstats trackingpixel

UV-dräkt – att frånta barnen sommaren?

Stunden är som tagen ur mina tankar från tiden före barnen. Det var precis så här jag föreställde mig att det skulle vara. Minstingen sitter i den blöta sanden och bygger ett sandslott. Eller i alla fall en kulle med pinne högst uppå. De varma vågorna sköljer över hans tår och från hans våta lockar faller gnistrande droppar ner på hans näsknopp. Men om han istället för badbyxor haft på sig en uv-dräkt med armar och ben. Hade hans njutning och hans upplevelse varit den samma? För visst tillhör det barndomen att få känna vatten, vind och sand mot sin nakna kropp?

Som barn avskydde jag den. Den var kladdig. Den orsakade fula fläckar på mina kläder. Fläckar som inte gick bort. Och den gjorde att jag luktade konstigt. Ungefär som en blandning av unken mjölk och gamla tanters parfym. Turligt nog för mig var min mor obeveklig. Solskyddskrämen skulle på, annars blev det ingen utevistelse och definitivt inga bad sommartid. Vilket räddade mig från solskador och svidande, flagnande hud.

Nu är det jag som är småbarnsmamma. Nu är det jag som varje morgon med bestämdhet säger att jag har hela dagen på mig. Men vill bröderna dunder och brak komma utanför vår ytterdörr, då ska den där kladdiga och konstigt luktande krämen på. Punkt. Och eftersom jag tillhör föräldrageneration ”Googla allt” har jag med isande mage läst mig till att standardutbudet av solskyddsprodukter visserligen skyddar mot strålningen, men samtidigt bombarderar kroppens största organ med en mängd kemikalier. Kemikalier som varierar från inte särskilt bra till direkt skadliga och hormonstörande.

Därför blir jag uppriktigt förvånad när jag läser inlägget på ett av nätets föräldraforum. Att sätta på sitt barn en UV-dräkt är att frånta barnet sommarens allra somrigaste upplevelse. Att känna vågorna mot huden. Att känna den våta sanden mot huden. Att känna solens värme mot huden. Den nakna huden, som vi vet tar skada av strålningen.

Givetvis är skribenten influerad av sin egen barndom. Och det är ju ofta, på gott och på ont, den vi har som referensram i vårt eget föräldraskap. Men våra föräldrar visste inte allt som vi vet. Min mor visste att rödhåriga har känsligare hud och större risk att utveckla hudcancer än andra. Men kanske inte att icke-rödhåriga barn till rödhåriga är mer benägna att utveckla hudcancer. För att barnen ärver en gen, som gör att pigmentet i huden ger sämre skydd mot solens skadliga strålning. Och det räcker att ha den genen i enkel uppsättning, alltså från enbart en förälder. Och det kvittar vilken hårfärg man har.

Utifrån min referensram kan jag hålla med om att det inte är samma grej. Att vara påklädd i långärmat och långbent både på stranden och i vattnet. Men eftersom jag vet sånt, som mina föräldrar inte visste. Som inte ens forskningen visste på nittiotalet, så ger jag blanka fan i det. Mina barns nästan sommar kommer kanske vara aningens mindre somrig än den här. Men hellre det än att utsätta dem för cancerrisk. Hellre det än att kleta in dem i kemikalier, som irriterar, skadar och orsakar all möjlig skit. Nästa sommar badar bröderna dunder och brak i UV-dräkter. Punkt.

image

Det här är ett bra alternativ till traditionella solskyddsprodukter i krämform. Ekologiskt och utan kemikalier. Med SPF upp till 50+. Finns här.

image

Men hur bra skyddar egentligen solskyddskräm? Jag, som är rödhårig och grönögd, väljer skugga i alla lägen jag kan. Och smörjer mig med SPF 50 på sommaren. Men idag hjälpte inget. Noll moln på himlen och nästan 30 graders värme. Jag brände mig ändå och det rejält.

På just den här bilden visar jag lite hud. Jag vill poängtera att det är en engångsföreteelse. Enbart för att illustrera faran med solen och dess strålning. För att ni ska se skillnaden mellan min naturliga hudfärg och solbrännan.

BH:n kommer från Change Basic. Storlek 75 D, om någon undrar.

blogstats trackingpixel

Riksnormen och samvetet

– Det där behövs inte, sa receptarien när jag reflexmässigt sköt in mitt betalkort i kortläsaren. Barnens mediciner är gratis numera.
En halv minut senare lämnade jag Apoteket med femåringens andra antibiotikakur mot en ovanligt långdragen streptokockinfektion. Och plötsligt fick jag fruktansvärt dåligt samvete över att jag så envist varit emot denna reform.

Vi är kanske världens mest priviligierade befolkning. Vi som lever i landet knäckebröd och kaviar. Subventionerade läkarbesök, högkostnadsskydd i tandvården och utbildning till alla barn. Och länge har jag tänkt att den som inte får ihop sin ekonomi i denna vardag av ”fritt” och ”skattefinansierat” fan måste prioritera fel. Men era mail och kommentarer. Era berättelser om hunger, trasiga vinterskor och sommarlov då det inte ens fanns tio kronor till en Piggelin, har gått rakt genom mitt hjärtat och in i mitt samvete. Ett samvete, som vaknat upp och insett hur förbaskat naiv jag varit.

Jag gör ett virituellt besök hos riksdagen. Riksnormen för en treåring är 1830 per månad, exklusive barnbidraget på 1050 kronor. Sammanlagt 2880 kronor. Våra folkvalda räknar med att en femåring kostar 250 kronor mer och totalt 3130. Och att ge två barn mat för respektive belopp är ju mer än möjligt. Jag handlar basvaror till hela familjen för en hel månad på Willys eller Maxi för ungefär 3000 spänn. Men den här krönikan handlar ju inte om mig. Utan om de som blivit tvingade att sälja sin bil, för att få ekonomiskt bistånd. Och utan fyra hjul och en ratt hamnar den där stormarknaden i periferin. Hur dyra närbutikerna är har jag redan skrivit om här. Men att transportera tio, tolv fullpackade bärkassar kollektivt med buss eller tunnelbana är nog mer än svårt. Vandringsryggsäck och resväska på hjul, pekar min hjärna ut som en förnämlig lösning, för att sekunden senare förkasta den. Mejeriprodukter och djupfryst hinner förfaras, särskilt i den nuvarande sommarhettan. Dessutom innebär väskorna en betydande kostnad i inköp.

Och normen, den ska ju inte enbart täcka livsmedel, utan också allting annat. Och herregud så fort bröderna dunder och brak växer! Äldsta sonen fick nya stövlar strax före sommaren och de är redan urvuxna. Minstingen sliter ut det ena paret skor efter det andra och bådas byxknän är utslitna efter några få månader. Och givetvis ser det likadant ut för de flesta andra småbarnsföräldrar. Barn leker inte mindre, springer inte mindre, klättrar inte mindre för att deras föräldrar lever på marginalen. Och visst finns det backluckeloppisar och köp-och säljsajter, där människor säljer utvuxet och omodernt. Men återigen, det krävs en bil för att kunna nyttja möjligheterna. Och även om man åker kollektivt, så kostar ett månadskort i min stad nästan sexhundra kronor.

Och snart kommer hösten och därefter vintern. Och med de nya årstiderna behov av regnställ, skalkläder, kängor och overaller. Ett rejält par vinterskor med hög vattenpelare går på cirkus tusenlappen. En overall med tejpade sömmar, yttertyg och foder, som klarar nordiska vintergrader, ungefär lika mycket. Hux flux så är nästan hela risknormen borta!

Utöver det mest basala, så behöver barn även en och annan leksak och bok för sin intelektuella utveckling och välmående. En och annan aktivitet och någon form av försäkring. Listan över utgifter tar alrig slut och tillvaron måste vara fruktansvärt utblottad för de barn vars föräldrar prioriterar rätt. Betänk då de barn som växer upp med mödrar och fäder, som inte förmår att se bortom sina egna beroenden av alkohol, cigaretter, socker eller onlinespel.

Så. Fria eller fullt ut skattefinansierade läkemedel. Jag gör en helomvänding och erkänner att jag har haft fel. Det är en nödvändig reform för att ge de barn, som lever i fattigdom, en fysiskt frisk barndom. För alla har inte råd med penicillin till sina söner och döttrar. Alla har inte femtio kronor kvar när halsflusset eller öroninflammationen slår till, en vecka före nästan utbetalning. Även om prioriteringarna är helt rätt.

image

Idag känner jag en extra stor tacksamhet över att kunna ge mina barn upplevelser och aktiviteter. Till exempel simskola.

image

Upptäckte att nagellack 4081 från Depend Cosmetics matchar ögonskuggan Vulcano Explosion. Du hittar båda hos Kicks. Gratis varuprover, och kanske nya favoriter, med varje order från deras webbshop.

image


Fortsätt ge mig input och feedback! Ni läsare är min största inspiration!

För dagen en ganska nedtonad och neutral make up. Miss Hippie från L’Oreal Paris på fransarna och Vulcano Explosion, Kicks, på ögonlocken. Vintage Dress, också Kicks, på läpparna och som vanligt ingen foundation, utan enbart WonderPowder från Make Up Store, på hyn. Förutom några drag bronzer på kindbenen.

blogstats trackingpixel

Dags att sluta skämmas över den där magen!

Idag smet vi undan de nära trettio sommarheta graderna och spenderade en stor del av dagen i Sundsta badhus. Idag tvekade jag inte. Jag dök rakt ner i bassängen med min randiga mage. Level up från igår och mycket tack vare era uppmuntrande kommentarer och mail. Tack underbara läsare! Vad skulle jag göra utan er? Efter så lång tids bloggande har ni blivit mina vänner, trots att jag aldrig träffat flertalet av er.

Äldsta sonen tyckte morsan var ashäftig som kunde dyka, flyta och simma på både mage och rygg. Jag kände mig rätt grym också. Innan heltidsjobb och barn var jag faktiskt ett riktigt vattendjur. Främst med anledning av den sjukgymnastik jag behövde för att bygga upp muskulaturen i ena fotleden efter en fraktur år 2006. Att simma är riktigt bra, eftersom belastningen på ben och leder blir minimal i vatten. Och kunskaperna fanns alldeles tydligt och turligt kvar.

Om en dryg månad börjar Simsällskapets barnundervisning. Femåringen och jag tar oss an Sköldpaddan med siktet inställt på att fixa att simma femtio meter. Mest av allt ser jag fram emot att få ge min förstfödde lite egen mammatid. Han är bortskämd med mycket, men inte det.

Imorgon avbryter jag tillfälligt semestern för en utbildningsdag med jobbet. Det känns faktiskt helt okej. Jag har ju ett jobb jag tycker mycket om och kollegor jag trivs med.

Ha det gott tills vi hörs igen.

Kram

image

Har ju lovat lite tips och råd i det allergiska köket. Den här 100 procent veganska gräddersättningen från Oatly är toppen i grytor och såser. Den är även bra i kakor, om man vill få dem lite fluffigare och ”gräddigare”.

image

I familjen J har vi många allergier. Förutom mjölk även stenfrukter och ägg. Just ägg kan vara lite knepigt, eftersom de små godingarna ofta används för att binda ihop smet av olika slag. Men No Egg från Orgran är faktiskt ett riktigt bra alternativ. Pulvret är helt veganskt, vilket gör att det turligt nog också är fritt från mjölk. (Även från gluten och soja.) Jag kombinerar alltså Oatlys iMat eller havredryck med NoEgg i kakor, pannkakor, köttfärslimpa och köttbullar.

Jag blandar pulvret med vätska och vispar tills det blir fluffigt. Använd gärna elvisp. Sedan ställer jag det i kylen i ungefär tio minuter. Då hinner blandningen tjockna lite och den färdiga kakan eller rätten håller ihop bättre.

NoEgg finns tyvärr sällan i mindre butikers ordinarie sortiment. Men det går att klicka hem från nätet. Bland annat finns NoEgg att beställa från Coop.se, Mathem.se och Svensktkostillskott.se.

blogstats trackingpixel

Självförtroendet och ärren. Både de synliga och de osynliga.

Före graviditeterna och barnen. Före extra kilon och bristningar från naveln ner till ljumskarna, bar jag helst sarong eller bikinitrosor av boxermodell, såna med ben ni vet, på stranden. För jag tyckte att mina lår var fula och för stora. Hur i helvete kunde jag vara så dum?

Jag mötte hennes tårvåta blick i speglen. Kvinnan, som ibland känns som en främling. För hennes bräckliga självkänsla och ömtåliga känsloliv, upplever jag som en svaghet. Och just idag, idag när vi skulle åka till stranden, ville jag verkligen inte träffa henne. Men hon var absolut obeveklig i sin närvaro. Lika obeveklig, som de minnen hon förde med sig.

Blek, fräknig och fet. Det var så jag tyckte och tänkte om mig själv i tonåren. Mitt självförtroende var obefintligt och min kroppsuppfattning skev. Mycket, eller kanske allt, berodde på de hån och gliringar jag fick utstå hela grundskolan. ”Hjälp, ett spöke!”. ”Får du ingen mat hemma? Du måste ju ha blodbrist som är så jävla vit.” ”Aj, det gör ont i mina ögon” och så en demonstrativ arm över ögonen. Och det berodde på en pojkvän, som kallade mig fet, trots att jag var så smal att storlek xs ofta var för stor. Och när min kropp fick mer vuxna former, blev hans krav på viktnedgång större.

Jag skulle vilja skriva att allt det där som hände mig inte längre påverkar mig. Skulle vilja skriva att orden, hånen och kräkningarna bara är knappt märkbara ärr, från en tid som jag lagt bakom mig. Men kanske blir vissa sår aldrig ärr? Oavsett hur många år som går.

Jag önskar att jag hade uppskattat den kropp jag hade då. Det hade varit ett trevligt minne att se tillbaka på nu när magen är täckt av bristningar och lös hud. En mage som jag idag dolde under en knälång sommarklänning. För jag skämdes så över dess vita, ärriga, dallrighet att jag inte ville visa den för någon. Inte ens min egen familj. Trots att solens strålar gjort sanden under våra fötter brännhet och vattnet så behagligt varmt att sjön kändes som ett väl tempererat badkar.

Så jag stod där i strandkanten, med klänningen uppdragen till låren och kände mig obekväm. Minstingen lekte med hink och spade i den blöta sanden. Maken och femåringen tränade på att flyta. Och jag blickade ut över alla avklädda kroppar, som jobbade på sin hudcancer. Och började gråta. Stilla, tysta tårar. Inte av sorg, utan av lättnad. För jag såg att jag inte var ensam.

De andra kvinnorna som var där hade magar lika randiga som min egen. Magar med lika mycket, eller mer, lös hud som min egen. Och ändå verkade kvinnorna helt obrydda i sina bikinis. Helt ”jag-bryr-mig-inte-ett-skvatt-om-mina-bristningar-stör-dig”-coola. Helt ”titta-bort-om-du-inte-vill-se-en-mammakropp”-coola. Och det var en sån lättnad att det är svårt att uyttrycka i ord. Men desto lättare i handling. Jag drog av mig klänningen, tog minstngen i handen och vadade ut i vattnet. Plaskade och hissade i luften och njöt. Njöt av att bada i bikini. För första gången på väldigt länge.

Såren kanske aldrig blir ärr. Men blodet kanske finner andra vägar i min kropp så att de slutar blöda. Slutar blöda och låter mig finna självförtroende i min bleka, fräkniga mammakropp. Andra har ju gjort, så kanske kan jag också. Kanske inte i år, men kanske till nästa sommar.

image

Någon slags selfie i värmen och sommarbrisen.
Där och då hade jag velat skrika ”det är den här hårfärgen, som du egentligen är så jävla avis på, som gör mig blek och fräknig. Men jag vågade inte. Tyvärr.

BH:n som skymtar kommer från Change och kollektionen Charade.

blogstats trackingpixel

Beauty Update: orange, brunt och guld

image

Igår kom det här fina lacket med posten från Depend Cosmetics. Färgen heter Hey Gorgeous. Jag matchar den med mörka kläder i blått, grönt och svart. Jag älskar verkligen hur det får lacket att lysa.

image

De här skuggorna finns i Kicks eget sortiment. Den mörkare heter Warm Rock och den ljusare Vulcano Explosion. Det är galet snyggt att använda dem tillsammans i en suddigt, sotad look.

image

Den här sommaren har jag blivit tokförälskad i bronzingprodukter. Just den här heter Glam Bronze och kommer från L’Oreal Paris. Fördelen är att jag kan blanda till rätt nyans. Ljusare på dagen, mörkare på kvällen. Den lilla borsten som följer med är mycket bra. Jag tvättar den en gång i veckan med schampo, för att inga rester och bakterier ska sabotera min make up.

image

Färdig! Warm Rock och Vulcano Explosion ihopsuddade på ögonlocken. Den ljusare av dem i inre ögonvrån. True Mystic Volume Mascara, Lumene, på fransarna. Glam Bronze på kindbenen, för att se aningens solbränd ut. Raving Red från IsDora på läpparna. Marinblå skjorta från Vila.

blogstats trackingpixel

Nu slutar vi handla på Konsum!

Karlstad växer. Vi märker det på alla byggplatser där bostadsrätter och småhus poppar upp som svampar i en höstblöt skogsbacke. Vi märker det också på de stormarknader som slår upp överallt där det finns ledig mark. Kvantum, Forum, Extra, Netto, Pekås, Maxi, Lidl och så min egen älskling, Willys. Och det råder ett priskrig aktörerna emellan. Konkurrensen om plånböckerna tvingar ner priserna och det var länge sen våra decimeterlånga kvitton resulterade i så låga siffror.

Samtidigt driver stormarknadernas prissänkningar upp priserna i de mindre butikerna. Eftersom kunderna blir färre och intäkterna blir lägre, måste ägarna tjäna mer per såld produkt. Aldrig förr har vår närbutik tagit så mycket betalt för de mjölkfria produkterna, som min familj är storkonsumenter av. Och hur gärna vi än vill stötta vår förnämliga nödbutik, den som vi kan promenera till på tre minuter, så är det inte längre ekonomiskt försvarbart. Differensen mellan Konsum här och Willys där borta på Wåxnäs är för stor.

Oatlys havredryck är 1,45 kronor billigare. IMat, ersättningen för matlagningsgrädde, kostar 2,60 kronor mindre. Och den riktiga bomben, det är havregurten. Där skiljer det hela 5,05 kronor. Var och en för sig är det små summor. Men, vi gör av med ungefär 3 liter havredryck och lika mycket havregurt i veckan.

På en vecka sparar vi 19,50 genom att storhandla. På ett år blir det 1014 kronor. Lägger vi till iMat, som vi använder minst två gånger i veckan, adderar vi ytterligare 270 sparade kronor. Plussar vi sedan på mjölkfria Flora, som är två kronor billigare per förpackning och som vi gör av med två per vecka, blir den årliga förtjänsten totalt 1492 spänn. Och sedan har vi allt annat. Hårt och mjukt bröd, margarin att steka i, flingor, fiskpinnar, frukt, potatis, rotsaker och grönsaker. Kyckling, kött, mjöl, ägg och pasta. Hygienartiklar, hushålls- och toalettpapper, såpa och så vidare. Och allt är från några ören upp till flera kronor billigare än på de centrala butikerna i stan. Hur stor differensen under ett helt år skulle bli vet jag inte. Men jag vet att några liter Oatly, en limpa och lite grönsaker kostar flera hundra i närbutiken. Senast vi handlade på Willys fyllde vi nio bärkassar med mat och kvittot stannade på blygsamma 1319 kronor.

image

Idag kom mina produkter från Lush! Ska bli så roligt att testa! Mest nyfiken är jag på deras Toner Tabs.

image

Dagens hår bakifrån. Blommorna kommer från Glitter.

image

Dagens morsa och fru framifrån. Älskar min nya militärgröna skjorta från Vero Moda. Tycker den matchar mina ögon.
Lite vardagskaos i bakgrunden. Imorgon ska jag testa en ny ögonskugga, som jag fått av Kicks. Warm Rock heter den.

blogstats trackingpixel

Daniel Tiger uppfostrar mina barn

Jag har försökt i sisådär trettio månader. Ända sedan äldsta sonen blev en petig treåring. Försökt få honom att smaka på ny mat. Och på den mat han tidigare ätit med god aptit, men plötsligt bestämt sig för att sluta tycka om. Jag har försökt med smakbitar i små skålar. Jag har försökt med olika kryddor och smaksättningar. Jag har oroat mig, fan nästan gråtit över hans envisa ståndpunkt i en allt annat än varierad kost. Jag försökt med det mesta förutom att tjata. För mattjat tror jag enbart leder till att barnet upplever obehag och en ännu större ovilja att äta.

Men så en dag vände det. En dag då jag hade gett upp och stod och stekte de där jävla köttbullarna från Willys. Eftersom mina hemgjorda inte duger åt min avkomma. Min unge herr F, som just då tittade på ett avsnitt av Daniel Tigers kvarter tillsammans med lillbrorsan. Och sången och budskapet gick rakt in i hjärnstammen på femåringen. ”Du måste smaka på mat för att se om det är gott. Smaka lite här och smaka lite där.” Och helt plötsligt smakar äldsta grabben på sallad, persikor, kalkon och grillad kyckling. Innan jag ens hinner föreslå det. Det jag inte kunnat åstadkomma på två och ett halvt år, klarar ett dubbat barnprogram av på två minuter. Och för att ytterligare spä på min känsla av otillräcklighet, vill femåringen ha ”bananslurp” (fryst, mosad banan, vaniljpulver och mjölk). För det äter minsann Daniel Tiger till efterrätt. Jag som inte ens kunnat förmå min femåring att smaka på minsta bananslant det senaste året.

image

Jag blev inspirerad av barnens plötsliga nyfikenhet på ny mat och svängde ihop amerikanska bananpannkakor. Minstingen älskade det och tryckte i sig tre stycken. Femåringen luktade, rynkade på näsan och beställde in mjölk och flingor. Suck.

image

Dagens Johanna matchar glajjor, hår och läppar. Läppstiftet heter Boho Chic och finns i Kicks eget sortiment. Ögonskuggan kommer också från Kicks och går under namnet Vulcano Explosion. På fransarna Eyeko Black Magic Mascara.

I nästa inlägg tänkte jag prata vardagsekonomi. Givetvis ska ni också få en summering av sommarens resa. Lite senare.

blogstats trackingpixel

Löddra med Lush!

Jag har fått en ny kompis här på bloggen. Lush! Jag har fått förfrågan om att testa och recensera deras hud- och ansiktsvård. Självklart tackade jag ja och självklart kommer jag dela med mig av resultat och intryck här på bloggen. Det ska bli så spännande, eftersom jag aldrig använt hudvård i tvålform.

blogstats trackingpixel

Kanske behöver vi vara snällare mot oss själva? Om att skrika åt sina barn.

– Men vad är det med dig?!
Jag höjde rösten mot mitt yngsta barn, som för fjärde gången satte fötterna mot sidan av bilbarnstolen och sköt ifrån.
– Vill inte sitta där! gnällde han.
Och jag ångrade mig genast.

Idag var vi på picknick i den närbelägna Stadsparken. Kalasade på mackor med prickig korv, färsk frukt och hembakta bullar i gröngräset. Passade på att titta på parkens getter och höns innan vi gick till stora scenen och och njöt av Friluftsteaterns tolkning av Karlsson på taket. En föreställning innehållande en pruttkudde, en ullig hund och en alldeles lagom tjock Karlsson. Sönerna skrattade så de blev andfådda. Minstingen sjöng med i sångerna med sådan entusiasm att det förmodligen hördes ändå till bakersta raden. Och på väg till bilen deklarerade äldsta barnet bestämt att han också vill ha en hund. Det här med att han har pälsdjursallergi gick inte att ta in. Inte just då, när hjärnan var full av intryck och energinivåerna låga. Och det klart barnen var trötta. Och ännu klarare att treåringen, som slutat sova middag, var bortom den timme på dagen då det går att resonera med honom. Jag ångrade mig i samma sekund som jag höjde rösten. Kramade honom och pussade honom i nacken och på kinderna och bad om förlåtelse. För en mamma ska ju inte skrika och skälla. En mamma ska förstå, lirka och lösa situationen utan arg röst. Även när hennes egen ork börjar ta slut.

Jag tänker ofta kritiska tankar om de föräldrar som skriker åt och på sina barn i affärer eller i lekparken. Jag tycker ofta att de vuxna göra fel och jag tycker lika ofta synd om barnen. Men ikväll. Ikväll har jag dåligt samvete för det som jag brukar tänka. Dåligt samvete för att jag dömer utan att veta vad dessa föräldrar gått igenom under dagen. För alla som har barn vet att det ibland är jäkla jobbigt. Att det finns dagar då man gör allt, allt och lite till, för sina avkommor och bara får skit tillbaka. Skit och dumma dig. Trots och knytnävar. Vill inte och kan själva och bort med dig. Och i nio fall av tio bemöter jag det med tålamod. Med pussar, kramar och med att bre en smörgås när den med kärlek tillagade maten kastas i golvet. Men den tionde gången kan det hända att det brister för mig. Den tionde gången kan mitt tålamodet vara slut och jag är inte den där lugna mamman som jag vill vara. Och kanske är det också den tionde gången för de föräldrar jag sett och dömt.

Jag har gett mig själv mentala smockor ändå sedan jag höjde rösten åt min yngsta son. Och samtidigt försöker jag förlåta mig själv. För jag vet ju egentligen att jag är en ganska hygglig mamma. En mamma som hittar på roligheter och aktiviter. Som pussas, kramas, lyssnar, leker, läser och lagar mat. Som står ute i regnet och fryser för att barnen så gärna vill hoppa i vattenpölarna. Som går upp tidigt för att överraska med pannkaksfrukost. En mamma som försöker sitt bästa varje dag. Och jag försöker intala mig själv att det är bättre med en förälder som alltid gör sitt bästa och misslyckas ibland än en förälder som inte bryr sig.

För det är något jag ser oftare än föräldrar som skriker. Föräldrar som inte bryr sig. Som är upptagna med att vara sociala i den virtuella världen än med sina små i den verkliga. Föräldrar som inte ger något gensvar. Som varken ser eller hör när barnen vågar åka stora rutschkanan eller äntligen bemästrar att hänga i knävecken. Och det värsta. Det absolut värsta. Det är att se ett barn gå fram till sin förälder med en plockad blomma, en upphittad sten eller en snigel. Titta vad jag har hittat! Men den enda återkoppling den lilla pojken eller flickan får är ett hummande. Och det lilla barnet sjunker liksom ihop. Glädjen i ögonen slocknar och hen sätter sig helt stilla bredvid sin förälder. Och väntar. Väntar på att mamma eller pappa ska ta sig tid.

Den förälder som sitter så där. Men telefonen fastklistrad i näven och ögon som inte ser något utanför skärmen. Hen skriker förmodligen aldrig åt sitt eller sina barn. Men det gör inte hen till en bra förälder. Så kanske borde jag tänka snällare tankar om de som jag ser och hör skrika åt sina barn. För kanske är de riktigt bra föräldrar egentligen. Föräldrar som anstränger för att vara fysiskt och känslomässigt närvarande i allt. Föräldrar som får lika dåligt samvete som jag själv. Kanske borde jag vara snällare mot mig själv också. För jag gör ju mitt bästa, varje dag. Och jag är ju där. Hos och med mina barn. På riktigt.

image

Genomklok, lagom tjock och i sina bästa år. Friluftsteatern lät oss möta, den i mitt tycke, bästa Karlsson någonsin. En gemytlig typ, som fick både barn och vuxna att skratta. Kanske går vi igen?:)

image

Att be sitt barn om förlåtelse när man som förälder gått över gränsen är viktigt. Och att skrika är att gå över gränsen. För vi ska behandla barnen med samma respekt som vi behandlar andra vuxna. Genom att be om ursäkt visar vi också hur man tar ansvar för sitt agerande. Och vi visar att vi tar barnens känslor på allvar. För självklart blir de ledsna när mamma eller pappa är arg.

Om någon undrar så kom vi hem utan alltför mycket knot. Efter att ha fått hissa fönstret upp och ner sisådär tio gånger och provsitta förarsätet så tyckte minstingen att det var dags att åka hem till kvällsmat och gonattsaga.

blogstats trackingpixel