Donken räddar barn från undernäring

”Hamburgare och pommes frites på något snabbmatshak räddar barn från undernäring.” sa ofta min förskoleveteran till mor. Där och då trodde jag henne inte. Men nu har jag ändrat mig.

Via olika forum på nätet. Och via samtal på olika platser dit småbarnsföräldrar gärna går för att träffa likar, så har jag förstått att det förekommer, både här och där, att barn inte får någon middag. Inget lagat mål mat efter skola eller förskola. Utan bara en macka eller en skål med flingor och mjölk. Och visst händer det att mina grabbar också får det. Någon gång ibland då de är så där hungerarga att de bara inte orkar vänta femton minuter på att pastan ska bli klar. Eller när det varit riktigt kaotiskt i yrkeslivet och det saknats energi till något annat än att tvärstupa i säng vid hemkomsten. Men normaltillståndet är mat. Pannkakor, köttbullar, potatis, köttfärssås, spaghetti, morötter och gurka. Majs, köttfärslimpa, frikadeller, palsternacka och paprika. Fiskpinnar, kycklingbröst, tacos, spenat, matvete, kalops och korvstroganoff. Och en frukt efteråt om det finns plats i magen.

Hur en flottig hamburgare och ännu flottigare pommes står sig mot flingor och komjölk vet jag ärligt talat inte. Men jag tänker att för det barn som sällan eller aldrig får något annat än spannmål, i olika former, vid hemkomsten så blir kosten milt uttryckt ensidig. Och en hamburgare består ändå av kött, som innehåller järn och protein. Det där gula pinnarna med salt på ger barnet vitamin c. Och påsen med äpplen eller morötter ger minimänniskan antioxidanter och karoten och dylikt. Så kanske har min gamla mor, och bröderna dunder och braks mormor, ändå rätt?

Men även om det finns nödlösningar. Som Donken och Kingen och Max. Och Sibylla och allt vad kioskerna nu än heter. Hur jävla svårt är det att svänga ihop lite mos, steka några köttbullar och skala en morot eller två? Med föräldraskapet följer ansvaret att prioritera i vardagen. Så lägg för fan ifrån dig mobilen och paddan! Plocka fram kastrullerna och sväng ihop en middag. Och passa på att umgås med ditt barn medan ni äter. Fråga vad hen gjort idag. Du kommer snart upptäcka att middag är mer än mat.

blogstats trackingpixel

År 2016 är bankmannen främst säljare

Kanske har du, precis som jag, sett platsannonserna på nätet. Storbankerna söker personal, men utbildning i ekonomi är sällan eller aldrig ett krav. Däremot är erfarenhet av försäljning och egenskaper, som vinnarskalle, efterfrågade. Och enligt juristen från Konsumentverket, som jag äter lunch med, så är dagens bankmän i första, andra och tredje hand säljare.

Jag har föreställt mig en kvinna i kostym. Rödmålade läppar, pumps och locktångsstylat hår. Ungefär som tv-seriernas advokater. Men Anna möter mig i jeans, löst sittande skjorta och enkel, blond mittbena. En tvåbarnsmamma, som på fritiden syr kläder, tränar och tillbringar timmar i en kylig ishockeyhall. Men under den avslappnade ytan finns en slipad jurist, med stenkoll på allt från amorteringskrav till förhandlingstekniker vid bolån. Och under den lunch vi spenderar tillsammans, är hon en kulspruta av information.

Resan från dröm till första steget in över tröskeln börjar med en visning och ett lånelöfte, som inte innebär något bindande avtal. Alla banker gör en beräkning av betalningsförmågan med utgångspunkt i inkomster, skulder och förväntade driftkostnader. Oftast går det att fylla i en kalkyl på webben och få ett svar bara sekunder senare. Men hur mycket de olika bankerna erbjuder sig att låna ut kan skilja. Det beror, enligt Anna, på hur stor risk varje bank är villig att ta.

image

– Kom ihåg, att du utöver kontantinsatsen på 15 procent också behöver kunna betala lagfart, som är en statlig skatt, och pantbrev, som är bankens säkerhet för att kunna bevilja lånet, kontant. påminner Anna. Köper du en bostadsrätt behöver du dock inte betala detta, eftersom den inte räknas som fast egendom.

Var lika påläst som din kontaktperson

Du har gått segrande ur en nervkittlande budgivning. Men tiden från glädjetjut till inflyttning kan vara flera månader lång. För nu ska du välja vilken bank du vill skuldsätta dig hos för decennier framöver. Och här är det viktigt att komma ihåg två saker. Det första är att bankmannen inte nödvändigtvis har någon formell kompetens utöver arbetsgivarens egna interna utbildningar. Det andra är att din kontaktperson inte agerar för ditt bästa, utan för att sälja ett bolån så dyrt som möjligt. Du träffar alltså inte ett ekonomiproffs, utan en skicklig retoriker.

– Jämför dina alternativ! säger Anna med samma bestämdhet, som hon skär laxen i lagom stora bitar med. Två bra utgångspunkter är effektiv ränta och snittränta. Den effektiva räntan inkluderar de avgifter, exempelvis avi- och uppläggningsavgifter, som banken tar ut. Och snitträntan visar den genomsnittliga räntan på de lån som banken beviljat det senaste året.

Anna berättar vidare att bankerna ofta erbjuder en mängd olika tilläggstjänster. När hon och hennes man köpte sitt hus, så använde de den villaförsäkring, som banken ville sälja, som del i förhandlingen.

– Ofta samarbetar banken med något försäkringsbolag, och vill således att alla nya bolånetagare ska försäkra sina fastigheter just där. Fråga hur stor rabatt på räntan du kan få om du väljer bankens partner.

Men för att säkerställa att försäkringen ger dig det skydd, som du anser att du behöver, kika in hos konsumenternas.se. Webbplatsen tillhandahåller oberoende vägledning kring lån och försäkringarna. Du kan även se och jämföra samtliga bankers snitträntor.

– Om du har rörlig ränta, så kom ihåg att de ränterabatter du får gäller högst ett år i taget. tipsar Anna. Din bankman kommer inte påminna dig när tiden löper ut. Ta för vana att själva ta kontakt någon eller några månader innan slutdatum och efterfråga en ny rabatt. Har du däremot bundit din ränta, gäller rabatten under hela bindningstiden.

Ingen ångerrätt, men möjligheter att klaga

Anna informerar om att det inte finns någon ångerrätt på bolån. Men att den som är missnöjd med sin bank faktiskt har möjligheten att ansöka om nytt lån hos en annan. Det nya lånet använder fastighetsägaren sedan för att lösa det befintliga. Dock måste hen betala ränteskillnadsersättning till den gamla banken, om räntan är bunden. Detta för att lånet blir löst i förtid och banken förlorar ränteintäkterna.

Ett annat sätt är att vända sig till Allmänna reklamationsnämnden, ofta förkortad ARN. Du måste göra din anmäla skriftligen och din ekonomiska skada måste vara större än 2000 kronor. Och din anmäla måste inkomma senast tolv månader efter att du reklamerat ärendet hos din bank.Sedan den första januari i år är det bestämt att ARN främst ska arbeta för en förlikning mellan kund och företag. Det är bara i de fall som en överenskommelse inte kan nås som nämnden prövar ärendet.

– Om ARN då beslutar till din fördel, är viktigt att komma ihåg att beslutet endast är en rekommendation. ler Anna medan hon brer smör på ett brungräddat knäckebröd. Banken är inte tvingad att följa det, även om de allra flesta väljer att rätta sig efter nämndens syn på saken.

Nya regler och undantag

Kanske har du hört eller läst bakgrunden till den senaste finanskrisen. Människor tog lån de egentligen inte mäktade med och betalade enbart räntorna år efter år. Bankerna fick aldrig tillbaka sina pengar och hela marknaden kollapsade. Inte bara i USA utan även i mindre nationer, som Sverige. För att förhindra att bostadsköparna belånar sig bortom vett och sans har Finansinspektionen har beslutat om ett amorteringskrav, som gäller från och med den första juni i år. Den som lånar till mer än sjuttio procent av bostadens värde måste betala tillbaka två procent av hela lånebeloppet per år. När belåningsgraden är nere i dessa sjuttio procent sjunker kravet till en procents amortering per år, tills dess att belåningen befinner sig på femtio procent.

– De här reglerna omfattar endast nya lån. Men, säger Anna med allvarlig röst, den som ökar på sitt befintliga lån, för att exempelvis bygga ett garage, kommer att räknas som ny låntagare och hela lånet, inklusive den gamla delen, kommer att bli belagt med det nya amorteringskravet.

Finansinspektionen har nyligen färdigställt arbetet med föreskrifterna till den nya lagen. Föreskrifterna bestämmer hur bankerna ska tillämpa amorteringsreglerna. Glädjande, för mig och min man, är att nyproducerade bostäder är undantagna från de nya amorteringsreglerna under de första fem åren.

– Det här undantaget finns till för att uppmuntra köp av nyproduktion och för att förhindra att byggbranschen blir drabbad av minskad orderingång. Man vill inte att amorteringskravet ska spä på bostadsbristen eller orsaka uppsägningar. säger Anna innan hon kilar för att köpa kaffe.

Dock är det viktigt att komma ihåg att undantaget endast gäller den första ägaren. Om hen säljer efter en kort tid så måste köparen amortera, trots att huset eller lägenheten kanske bara är något år gammal.

Den kokta laxen, den krämiga såsen och de mjuka rotsakerna är uppätna. Kaffekopparna står tomma och av knäckebröden återstår endast smulor. Anna kramar om mig innan vi säger hej då. Anna, som lika avslappnad och vän som en havsbris. Men för min framtida bankman är hon kryptonit. Och full av tankar går jag till kontoret. Nästa vecka ska maken och jag skriva köpekontrakt på vårt hus. Huset som än så länge enbart är en planritning och fyra röda pinnar i den leriga majjorden. Framtiden är ränteförhandlingar och försäkringar. Och ljumma sommarkvällar i vår egen trädgård.

blogstats trackingpixel

Gör jag mina barn en otjänst? Om stress och en aktiv fritid.

Med bara en dryg månad kvar till sommarsemestern börjar biljetter, bokningar och aktiviteter hamna i kalendern. För självklart vill vi ge våra barn en aktiv ledighet. Fylld med stimulerande upplevelser, som ger minnen av en lycklig sommar. Men när jag läser artikeln på nätet träffar insikten mig som ett slag i magen.

Stress. Stress bland förskolebarn. Barn, så små som ett år, uppvisar tecken på utbrändhet. Och egentligen så vet jag ju om det här, men jag har blockerat och förträngt hårda fakta. För jag behöver ju förskolan för att kunna sköta mitt arbete. Och i tankarna letar jag tecken på utbrändhet hos mina egna mest älskade. Visst är de trötta vid hemkomsten. Visst har de ett tydligt behov av att få hjälp med sin nedvarvning för att kunna somna på kvällarna. Och visste somnar båda tämligen snabbt efter att jag släckt läslampan.

Trollerishow och interaktiv utställning på Värmlands museum den här helgen. Förra helgen gick vi på bio. Helgen före det klappade vi djur i Stadsparken. Men kanske hade bröderna J mått bättre av att bara vara hemma? I sin invanda miljö, med sina leksaker och mjukisdjur? Kanske blir förskola i kombination med en aktiv fritid för mycket? Samtidigt så vill jag ju att mina barn ska minnas sin barndom som rik på upplevelser. Men var går gränsen? När blir det för mycket?

Jag vet inte. Inte just nu. Inte ikväll efter en heldag med kalas och lek och glada skratt. Jag väljer ändå att tro att det finns avkoppling i upplevelsen. En upplevelse som gör att både stor och små för en stund glömmer den intensiva och rutinartade vardagen.

blogstats trackingpixel

Kinberg Batra, integriteten och samtycket

Minnen från småstaden. Där det, precis som i storstaden, fanns vuxna människor som av olika anledningar inte arbetade. Skillnaden mot storstaden var att nästan alla visste någonting om alla andra.

Vissa månader känner jag stolthet. Stolthet över att jag bidrar till att de som behöver sjukvård får det. Stolthet över att jag bidrar till fler pedagoger i skolan och fler syrror i vården. Men de flesta månader blir jag mest bara förbannad. Förbannad över att nästan en tredjedel av de timmar jag arbetar tillfaller någon annan. Nästan en tredjedel av min lön är pengar jag bara ser som ett avdrag på specifikationen. Och jag vet att det finns människor som lever på de pengar jag sliter för, utan att egentligen behöva det.

Jag minns situationen i småstaden. Det fanns individer jag inte enbart hörde rykten om, utan faktiskt såg i full action. De kunde absolut inte jobba. Ont här och ont där. Social fobi hit och social fobi dit. Men det gick jättebra att snickra på huset och att klippa gräset med tunga, manuella gräsklipparen. Och det gick utmärkt att gå på krogen och svänga runt på dansgolvet. Och det gick alldeles fenomenalt bra att åka utomlands och att jobba svart. Och att Alliansen tog hem två raka segrar med sin arbetslinje visar att fler än jag upplevde att det fanns, och finns, ett felaktigt överutnyttjande av de sociala skyddsnäten.

Kinberg Batras intentioner är att minska utgifterna för försörjningsstöd. Det som tidigare hette socialbidrag. Dels genom att rensa ut fuskarna och återkräva felaktiga utbetalningar. Och dels genom att göra situationen än mer obehaglig och utblottad än vad den redan är. Jag förstår kritiken mot oanmälda hembesök och kontroller. Förstår att det är en kränkning av integriteten. Ett intrång i den privat sfären och att det skapar känslan av att vara misstrodd. Men det är också ett incitament och en påtryckning. Den som vill slippa behöva stå till svars när hen blir påkommen med att sörpla kaffe och fila fötterna istället för att söka jobb, får acceptera den anställning som erbjuds. Även om det gäller att ringa och störa folk på kvällarna i försök efter försök att kränga telefonabonnemang, strumpor eller rakhyvlar. Även om det innebär att plocka skräp och rycka upp maskrosor.

Jag ser också en tredje vinkel. Kinberg Batras förslag är en försäkran. En försäkra gentemot mig och andra skattebetalare att våra pengar, för ja, det är våra pengar, inte slösas bort på människor som mycket väl kan försörja sig själva. Utan används till det vi behöver och vill ha. Som de där sjuksköterskorna som saknas. Och de där mindre barngrupperna, som det pratas så förbaskat mycket om, men som aldrig blir verklighet. Vårt samtyckte till att avstå nästan en tredjedel av våra inkomster måste få väga tyngre än personlig integritet. Särskilt nu när skatterna höjts. Det fan på tiden att en politiker vågar säga det. Heja Kinberg Batra!

image

Jag vet att mina tankar är hårda. Men jag har alltid, sedan jag flyttade från småstaden försörjt mig själv. Alltid sett det som ett personligt ansvar att betala för sin egna behov och nöjen. Jag har aldrig stått utan jobb, för jag har legat i. Nätverkat, marknadsfört mig själv, hört och synts. Det är ett måste på dagens arbetsmarknad.

blogstats trackingpixel

Ring klocka ring : om sjukt fokus på vikt

Mailen väller in i min box. Erbjudanden om att gratis få testa dieter och detoxer i utbyte mot recensioner här på bloggen. Jag svarar ödmjukt men bestämt nej. Fast egentligen vill jag skriva något i stil med ” Det är fan inget fel på min kropp! Så kör upp dina jävla smoothies och pulvershakar någonstans dit solens strålar inte når.”

Vi säger snart adjö till maj och goddag till juni. Försommaren är här. Och med den samma midjemåttsfixerade härdsmälta, som återkommer varenda jävla år. Sisådär en och en halv månad före midsommar. Den senare trenden är att byta ut all mat mot små shots gjorda på Aloe Vera. Men oavsett trend. Oavsett om det handlar om pulver, smoothies eller proteinkakor, så är budskapet det samma. Den som inte äter är duktig. Så in helvetet duktig. Och säljarna bakom produkterna menar att det är bra för hälsan. Bra för hela kroppen från översta hårstrået på skallen ner till lilltånageln. Men, ring klocka ring! Ring så det skakar i hela kyrktornet! Det är aldrig bra för hälsan att sluta äta. Så jag säger nej. Jag kommer aldrig göra reklam för någonting som riskerar att trigga igång den anorexi jag lagt bakom mig.

Personerna som mailar mig utgår från att jag upplever att det är något fel på min kropp. Att jag vill förändra den och alldeles särskilt midjan. ”Jag kan hjälpa dig att känna dig trygg i din sommarkropp” skriver de till mig. Men jag känner mig inte otrygg i min kropp! Jag har spenderat en jävla massa tid och mental energi på att acceptera att det syns att jag har fött barn i plural. Och jag har kommit till en punkt, en förbaskat trevlig punkt, i mitt liv då jag insett att jag faktiskt inte har tid att stå fram spegeln och nypa mig i magen. Jag lämnar barn på förskolan. Jag jobbar. Sisådär fyrtio nätta timmar varje vecka. Jag hämtar barn på förskolan. Jag lagar middag, fixar matlådor, pussar minstingen på dubbelhakorna och lyssnar på femåringens funderingar om tiden då han var ett grodyngel i pappas pung. Jag läser en enorm mängd böcker om Halvan och Barna Hedenhös. Jag städar, hänger tvätt och plockar upp alla miljoner leksaker som ligger precis överallt. Och så försöker jag klämma in PT-Carros styrkepass och få i alla fall sex timmars sömn per natt.

Så. Kan 2016 bli året då vi slutar fokusera så jävla mycket på vår egen och andras vikt? Jag vill bara vara. Bara leva. Träna för att slippa ryggont och panikångest. Inte för att vågen ska visa en specifik siffra.

blogstats trackingpixel

Läsarfrågor

Tack för alla frågor! Det är så kul att ni hör av er med era funderingar. Jag blir lika glad varje gång.

Den här veckan jobbar jag mycket, väldigt mycket. Så snart tid och energi finns ska jag svara er i krönikeform. Under tiden – fortsätt fråga:)

blogstats trackingpixel

När dåtiden blev framtiden. Om traditionella generationer.

”De livslånga anställningarna är över.” sa föreläsaren, med olycksbådande ton. ”Idag måste man räkna med att byta arbetsgivare och bransch flera gånger på vägen till pensionen.” Och medan jag lyssnade tänkte jag att arbetslivet hittills inte alls genererat den trygghet och långsiktighet, som jag väntade mig.

Nittiotalisterna kallas ofta för generation ordning och sägs vara lika traditionella som trettiotalisterna. Kärnfamilj, äktenskap och eget hem ska vara viktigare än karriär och äventyr enligt de artiklar, som beskriver dagens unga vuxna. Jag vill påstå att jag sett och ser samma tendenser i min egen åttiotalsgeneration. Jag och flera i min omgivning träffade våra partners tidigt och blev föräldrar inte bara före trettio, utan före tjugofem. Och jag kan helt ärligt säga att vi är större fan av traditioner än våra fyrtio- och femtiotalist föräldrar.

Det är ett psykologiskt faktum och en erkänd sanning. I tider av oro söker människor sin trygghet i sin rötter. Det vill säga i sina traditioner. Och det som gungar allra mest i vår priviligierade västvärld är ekonomin. Den ekonomi, som aldrig blivit den samma som före totalkollapsen år 2008. Och som en direkt konsekvens av det, gungar arbetsmarknaden värre än ett skepp på ett hav i full storm. Alla organisationer, privata som offentliga, budgetbantar. Flyttar verksamheter, centraliserar och decentraliserar. Staplar visstider på varandra. Avskedar personal och hänvisar sedan de utsparkad till återanställning vid bemanningsföretag.

Jag minns att min far hade en och samma anställning under alla år i småstaden. Han spenderade fyrtio timmar i veckan under sisådär fyrtio år av sitt liv på en och samma plats. Min mor hade det likadant. En trygghet i sin anställning och sin arbetsgivare, som jag aldrig upplevt. För de elementen – kontinuitet och stabilitet – saknas på arbetsmarknaden idag.

Så det är faktiskt ganska logiskt. Ganska glasklart och enkelt att förstå att vi, vi som är unga på arbetsmarknaden idag, förankrat oss någon annanstans. Byggt våra mål och våra drömmar kring någonting annat än ett oförutsägbar och nyckfullt arbetsliv. Familjen och hemmet är vår trygga punkt. Det är där vi har vår stabilitet och vår kontinuitet. Och det är därför vi är så kära i våra traditioner. I vårt luciafirande och vår julgransskakning i kyrkan. I våra påskmiddagar och vår dans kring midsommarstången. Och det är därför vi värderar en resa, men två kinkiga barn i bilen, till Astrid Lindgrens Värld högre än en karriärmöjlighet. För det där jobbet. Det kan i en kort handskakning i en svalt styrelserum försvinna till Hong Kong imorgon. Men familjen, den har vi för alltid.

image

Mascaran Miss Hippie är riktigt trevlig. Den ger fransarna överraskande bra längd och volym. Men borsten är rak, vilket gör att fransböjare är ett måste för att få till det där lyftet. Om du tycker att din fransböjare inte ger den böj du vill ha, värm verktyget med varmluft från din hårfön. Du får då mer effekt snabbare.

blogstats trackingpixel

Vad är det för fel på folk?! Om smartphones och första hjälpen

Jag har hört om fenomenet. Läst om det. Men hela tiden tänkt att det måste handla om ett fåtal individer, som inte förmår att sätta andras behov framför sin egen jakt på likes. Men jag hade fel. Och det skrämmer fan slag på mig.

I ögonvrån noterar jag att en person ligger på marken. Jag hör hur den anhöriga förtvivlat ropar hens namn. Jag springer dit för att erbjuda min hjälp och samtidigt ser jag att jag är den enda som agerar så. Trots att det är ganska gott om folk i rörelse på platsen passerar alla andra förbi.

Personens ögon är stängda och läpparna bleka. Jag håller handryggen över ansiktet och känner svaga utblåsningar mot min hud. Jag gör som jag lärt mig, en gång för länge, länge sen. Lägger personen i stabilt sidoläge. Justerar huvudet så att det är lite böjt bakåt och munnen är riktad neråt. Fria luftvägar och fri passage ut för eventuella uppkastningar. Samtidigt frågar jag den anhörige vad som hänt och om ambulans är tillkallad. Får ett stammande nej av den anhörige, som alldeles uppenbart befinner sig i chocktillstånd.

Ett antal personer ansluter sig. Telefoner åker fram ur fickor och väskor och jag börjar haspla ut mig ”Säg att hen är…” Och så hör jag hur det knäpper till. Flera gånger i snabb följd. Ser hur kameralinser riktas mot mig.

”Vafan gör ni?!” nästan skriker jag. ”Sluta för i helvete att fota och filma. Ring 112!”

Jag ringer själv SOS, medan de som står runt omkring tittar på. Overksamma. Så snart jag lagt på ber jag att få låna jackor och tröjor. Täcker den medvetslösa personens kropp för att hålla den varm och lägger mjukt under huvudet. Håller koll på pulsen och andningen. Återkopplar till SOS och ber operatören skynda på ambulansen då jag upplever att andetagen blir mer ojämna och ansträngda.

Ambulansen kommer. Även om jag upplevt väntan som plågsamt lång har det bara gått en kvart. Två sjukvårdare tar över. Med deras vana händer tar det inte många minuter innan den medvetslösa personen befinner sig på båren.

Jag vet inte hur det gick sen. Givetvis hoppas jag att det gick bra och att personen och hens partner kunnat åka hem. Men jag vet att samhället är kallt och att människor i nöd blir ignorerade. Och jag vet att sociala medier och människors önskan att få uppmärksamhet på nätet skapat själviska vanor. Det har blivit viktigare att visa ”jag var där” än att hjälpa. Och det skrämmer mig iskall och darrig. För tänk om det är jag som behöver hjälp nästa gång. Eller min man. Eller ännu värre, ett av våra barn.

image

Idag har jag matchat mitt hår med naglar och läppar i oranga toner. Läppstiftet heter Boho Chic och finns i Kicks eget sortiment. Mascaran för dagen heter Miss Hippie och kommer från L’Oreal Paris. Nagellack från Depend Cosmetics såklart.

blogstats trackingpixel

Trött på lägenhetslivet

Handpenningen är betald. Kontraket signerat. Om två veckor ska vi åka och, förhoppningsvis, lyckas bestämma oss för hur det ska se ut hemma hos oss. Vilka färger och storlekar vi vill ha på kakel och klinkers. Bänkskivor i köket och färger på väggar. Jag gissar att vi kommer behöva minst ett möte till med vår kontaktperson innan vi bestämmer oss.

Jag är trött på lägenhetslivet. Trött på stadslivet. Vid varje promenad tänker jag på alla avgaser som barnen andas in. Tänker på hur trångt det är i stan och på hur begränsade sönerna blir i sin lek av alla faror i form av bilar och bussar. Det finns så mycket jag ser fram emot. 2016 får gärna flyga förbi!

* Inga grannar över eller under oss.
Varenda morgon då barnen vaknar, måste jag förmana dem att inte hoppa, springa och låta för mycket. För vi har ju folk både över och under oss, som högst sannolikt vill sova lite längre än till 05.

* Tänk att bara kunna öppna altandörren och släppa ut våra två energiknippen i trädgården. Ingen väska att packa. Ingen vagn att dra med. Inga vägar att korsa på promenaden till närmsta grönområde och gunga. Bara att öppna och låta leken börja.

* Inget krångel vid storhandling. För nu är det ju ett jävla bök att få in allting. Tunga kassar som vi måste bära genom hela garaget, genom tre dörrar och sen måste vi åka hiss sex våningar. När vi flyttat behöver vi bara gå från vår egen uppfart till vår egen dörr.

* Ingen balkong! Jag hatar att ha balkong! För vi kan ju inte använda den. Är paniskt livrädd att något av barnen ska ramla ut över räcket. Så balkongdörren är alltid låst då de små är vakna. Att få en riktig uteplats, men trädäck, kommer bli så jävla skönt. Som ett extra rum. Och barnen kan leka med jag sitter i en go fåtölj och dricker te.

* Vår egen trädgård! Inte en gemensam innergård som vi delar med folk som inte förstår att skräp ska kastas i soptunnorna. Inte på marken. Och vi ska fan ha lock på sandlådan, så inga katter kan använda den som toalett.

* Äntligen kommer jag kunna odla tillsammans med barnen. Äntligen kommer vi ha jord och utrymme till att plantera jordgubbar och rabarber. Kanske morötter också. Drömmarna är många och skimrande och jag ser framför mig hur bröderna bus knatar runt med varsin vattenkanna och förväntansfullt tittar på de gröna bladen, som sticker upp.

* Två badrum! Maken och jag kommer inte behöva trängas framför spegeln på morgonarna. Och kissekön kommer försvinna ur vårt liv. Så jäkla smidigt det kommer bli när det bara är att gå en trappa upp eller ner.

Som jag längtar efter vårt hus. Allt är så mycket verkligare nu när alla papper är klara. Drömmen har äntligen blivit sann. Vi bygger hus! (Eller rättare sagt, betalar någon annan hiskeligt mycket pengar för att bygga det åt oss.)

blogstats trackingpixel

Om Jan Lööf och sambandet mellan högläsning och integration

Fascinationen för dinosaurier har, i alla fall tillfälligt, falnat. Populäraste gonattböckerna just nu är Morfar är sjörövare, Ta fast Fabian och Skrot-Nisse. Samtliga författade och ritade av dagens mest omdebatterade person, Jan Lööf. Men till skillnad mot medierna, så håller jag helt med förlaget Bonnier Carlsen om att vissa teckningar behöver en gör om, gör rätt.

Fördelen med det mesta av populärkulturen är att den förändras i takt med samhället. Nackdelen med barnboksklassiker är att de inte gör det. Jag och du. Vi som är vuxna. Vi kan se Lööfs teckningar för vad de är. Karikatyrer skapade av en författare, som verkade i en tid då människosynen var en helt annan. Men barn saknar det perspektivet och bygger sin världsbild utifrån det material som vuxenvärlden presenterar.

När jag gick i grundskolans lågstadium fanns i klassen ett enda barn med annat etniskt ursprung än typ ursvensk. Barnet, hens syskon och föräldrar var en av mycket få nyanlända familjer i småstaden. Och kommunen. Och hela jävla länet. Men den svenska demografin då och nu är som dag och natt. De senaste årets tillströmning av flyktingar visar, tydligare än någonsin tidigare, att Sverige är de många språkens och kulturernas land. Och det är viktigt för precis varenda man, kvinna och kotte att de nyanlända barnen, som i höst börjar i skolan, känner sig välkomna. Att de känner ett ansvar för sin utbildning och sin framtid i Sverige. Och det viktigaste i hela integrationsprocessen är vardagskontakterna. De infödda barnen, som genom lek och interaktion lär ut språk och sociala koder. Och det är här, i detta möte, som problematiken med Lööfs bilder uppstår.

Arbetet mot rasism, i synnerhet vardagsrasismen, börjar vid kvällarnas högläsning. Serverar jag mina barn stereotyper, ger jag dem ett dåligt utgångsläge i mötet med barn med andra etniciteter. Ett utgångsläge där mina söner placerar andra barn i fack utifrån innehållet i den litteratur jag köpt. Och effekten blir inte enbart att mina pojkar riskerar att gå miste om vänner. En potentiell och sorglig utgång är också att de andra barnen, inte blir inkluderade. Och samhällets yngsta, som är framtiden, för vidare det delade samhället.

Men hur stor inverkan har egentligen några bilder i en bok? Ska vi syna Lööfs verk så är till exempel Omar, i Morfar är sjörövare, inte särskilt olik de uppdiktade karaktärerna i Disneys klassiker Aladdin. Faktum är Lööfs mest stereotypa bilder framstår som rätt lama i jämförelse med indianerna i Peter Pan. Och ingen skäller ut Sina Samadi, även känd som Sean Banan, i dagspressen, trots att han drar karikatyren av sin egen etnicitet till den absoluta spetsen. Oavsett vad Lööf bestämmer sig för, så kommer debatten om stereotyper i populärkulturen fortgå. Och jag undrar hur långt vi kan gå innan det som syftar till gott blir häxjakt och censur.

Eller så är kanske hela debatten totalt onödig. För, som jag redan skrivit, är vår gemensamma kultur inte statisk. Den rör sig i takt med de element och händelser som knådar och formar vårt samhället och vår tid. Det finns ett kulturutbud för barn, som är så mycket större än både Lööf och gamla Disneyfilmer. Nya Disney har äntligen slopat temat ”kvinna i nöd och riddare till undsättning” med Frost där Elsa och Anna räddar både varandra och världen utan hjälp av män. Allas vår Alfons har fått en ny bästis i Hamdi och Halvans poliskollega Dajana är mörkhyad. Kanske är svaret inte gör om, gör rätt utan låt vara och glöm. Låt Lööfs bilder förbli så som vi minns dem från vår barndom. Låt böckerna få vara ett dokument över dåtidens kultur. Men välj andra böcker till högläsningen med barnen.

image

Luggen är tillbaka! Före och efter besök hos Bea på Martins Make up och parfymeri!

blogstats trackingpixel