Omega 3 och kroppstemperatur

Nu har jag bara två dagar kvar på min testperiod med EPA Glandin och Pharma Nord. Jag tycker att mitt hår fått mer glans och fler skiftningar. Ska försöka visa er före- och efterbilder. Men det som verkligen gjort mig förvånad, och som jag inte kan förklara, är att min kroppstemperatur blivit högre.

Som ni vet använder jag Natural Cycles för att hålla koll på säkra och farlig dagar. Min cykel är på dagen regelbunden och min basala morgontemperatur ligger normalt strax över 36 grader. 36,02 eller 36,03 sisådär. Men den här månaden ligger temperaturen 0,7 – 0,8 grader högre. Jag vaknar alltså med en temperatur på 36,7 eller 36,8. Stadigt. Och jag är faktiskt inte lika frusen när jag vaknar längre. Enda avvikelsen var igår när jag vaknade av att jag sparkat av mig täcket och frös så jag skakade. Om det här är en tillfällighet eller om det verkligen har något att göra med Omega 3-fettsyror får oktober månad visa. Jag tänkte hålla upp och se om det blir någon skillnad i temperaturen. Från och med i övermorgon kommer jag istället testa Bio-E (E-vitamin) som Pharma Nord sponsrar mig och bloggen med.

image

Förbluffande kurvor. Tillför EPA Glandin något som påverkar kroppstemperaturen? Eller är det bara en tillfällighet?

blogstats trackingpixel

Höstnytt!

IMG_8060

Alltså. Nature’s Lullaby från Depend Cosmetics. Det lyser upp i regnet och mörkret. Jag ska bära det på ett möte imorgon. Jag som vanligtvis brukar ha diskreta rosa eller beiga toner på möten. Men glitter ger mig självförtroende. Inbillar jag mig i alla fall. Morgondagen får avgöra.

blogstats trackingpixel

Lägg dig inte i vad mitt barn äter! Del 2

Jag har en vän som mestadels äter vegetarisk kost. Hon serverar, givetvis, sitt barn samma mat. Själv är jag något av en köttälskare. Min man likaså och våra söner äter följaktligen kött, fågel eller fisk i princip varenda dag. I kombination med rotsaker, pasta, bönor och grönsaker. När jag tänker tillbaka, så kan jag bara minnas en enda dag då vi åt nästan helt vegetariskt. Och då åt vi broccolisoppa och pannkakor.

Jag skulle aldrig kritisera min väninnas val att inte servera sitt barn kött. Varför skulle jag? Barnet mår bra och växer som det ska. Och hon skulle aldrig kritisera mig. Varför skulle hon? Mina pojkar mår precis lika bra, på sin betydligt mer animaliska diet.

Om det är någonting jag har svårt för så är det när andra lägger sig min matsedel. Min veckomeny eller min kundvagn på Willys eller närbutiken. För det är på något sätt väldigt privat. Jag kan till och med reta upp mig på politiska förslag som köttskatt. För ingen, förutom övriga medlemmar i min familj, har att göra med vad jag väljer att ställa på middagsbordet. Ingen utomstående har att göra med varför vi inte konsumerar mejeriprodukter. Om jag inte själv väljer att berätta om det.

Majoriteten av landets föräldrar vill sina söner och döttrar väl. Majoriteten av alla mammor och pappor strävar efter att försöka få i sina barn hela kostcirkeln varje dag. Men en del barn är kräsna och äter inte alla livsmedel. En del barn är allergiska mot något. En del barn är allergiska mot väldigt mycket. Och en del barn äter som pyttemöss och föräldrarna ger slutligen upp och serverar enbart favoriterna för att de små ska äta någonting överhuvudtaget. Och åter andra familjer har valt bort animaliska produkter i stor eller liten skala. Av skäl, som de inte är skyldiga att redovisa för någon.

Så länge barnen växer, springer, hoppar och avverkar sina utvecklingssprång, finns det ingen anledning till oro. Inte ens när min äldsta son vägrade äta något annat än fiskpinnar och havrefras höjde vår BVC-sköterska ett ögonbryn. Hon bara skrattade och uppmanade mig att ha tålamod. ”Många barn gör så i perioder. Ibland ända upp i tonåren. Så länge han mår bra, tjata inte på honom.”

Så gör inte som butiksdemonstratören i mitt förra inlägg. Lägg dig inte i vad andra ger sina barn att äta. Så vida barnen inte är undernärda förstås. Det är känsligt. Det är privat. Okej?

IMG_8026

Jag har den senaste tiden snöat in på wok. Så extremt gott!
Jag lägger varje färdigstekt ingrediens i en egen skål. Barnen plockar det de vill ha. Ett lätt sätt att få i de små grönsaker. Stekta vattenkastanjer och stekt minimajs är en favorit.
Som ni kanske förstår så sponsrar Santa Maria den här bilden. Deras Teriyaki Sauce är något av det godaste jag vet. På typ allt. Även köttfärslimpa och ugnsrätter.

blogstats trackingpixel

Lägg dig inte i vad mitt barn äter!

– Vill ni smaka på lite god, närproducerad mjölk? frågade butiksdemonstratören mig och min treåring, när vi passerade förbi på väg mot charken.
– Nej tack. svarade jag milt och gjorde en ansats att gå vidare.
– Va? Får du ingen mjölk av din mamma? sa damen med uttalad bebisröst och böjde sig över sitt bord, ner mot min son. Då får du ju näringsbrist, din lille stackare.

Jag var ganska länge övertygad om att barn behöver mjölk för sin hälsa och utveckling. Under mina år i den kommunala grundskolan pekade lärare och bespisningspersonal nästan finger åt de elever som föredrog vatten till lunchen. Ville man få bra betyg så drack man mjölk. Ville man få starka ben drack man mjölk. Ville man överhuvudtaget växa upp till en fungerande människa så skulle man dricka mjölk. Punkt, slut, ut och inga invändingar.

Idag har mjölken blivit något av en politisk fråga. Mjölklobbyn och bönderna med Livsmedelsverket, som hejarklack, propagerar för fortsatt mjökdrickande. Och på mjolk.se skriver till och med en allierad expert att barn behöver en halv liter mjölk per dag för att få i sig tillräckligt med kalcium.

Samtidigt behöver man bara skriver orden mjölk och hälsa i nätets sökmotorer, för att få fram en mängd artiklar och rapporter om att mjölk faktiskt inte är särkilt bra alls för den mänskliga kroppen. Inte ens för barn. Mjölken kan tydligen orsaka inflammationer, benskörhet, cancer, för tidigt åldrande och hel massa annan skit.

I familjen J har vi levt utan mjölk sedan januari 2014. Och för oss har separationen från mjölklobbyns hjärntvätt enbart medfört hälsovinster. Förutom det uppenbara, att vår allergiska minsting mår bra, så har makens IBS slutat orsaka besvär. Äldsta barnets astma är betydligt bättre och min problemhy har lugnat sig. Och kalcium går alldeles utmärkt att få tillräckligt mycket av, utan kossor. Först och främst är havredrycken berikad och innehåller lika mycket (ja du läste rätt) kalcium som vanlig komjölk. Dessutom finns det gott om vitaminet i bland annat spenat, broccoli, sesamfrön, apelsiner, gröna och bruna bönor, ägg, palsternacka och svartrot.

– Han är allergisk mot mjölkprotein. svarade jag fortfarande milt.
– Men det finns ju tabletter mot sånt! utbrast damen med ett översittarleende. Barn behöver dricka mjölk för att växa ordentligt. Det vet du väl?
– Nej. sa jag bestämt. Nej på båda två. Lägg dig inte i vad mitt barn äter och dricker när du helt uppenbart saknar kunskapen!

IMG_8036

Post milk generation, som Oatly säger. Det behövs ingen mjölk! Inte för att laga mat, inte för att baka. Det finns till och med créme fraiche till fredagstacosen!

blogstats trackingpixel

Därför köper jag inte begagnade ytterkläder

Andrahandsmarknaden för saker till barn är enorm. Absolut enorm. Jag har köpt samtliga vagnar, hittills fyra stycken, via olika köp- och säljsajter. Jag har köpt böcker jag velat ha, men som varit slut på förlagen. Och jag har köpt säckvis med kläder. Men aldrig något ytterplagg.

Innekläder, alltså tröjor och byxor, men aldrig underkläder, köper jag gärna begagnat. Sömmarna är mjuka och kemikalierna är urtvättade. Absolut toppen för den känsliga huden på mina redan allergiska barn.

Men när det gäller skor och ytterkläder, då köper jag nytt. För skalkläder, vindfleece och overaller är funktionskläder. De ska helst inte snurra runt i någon tvättmaskin. I alla fall inte mer än nödvändigt. Och absolut inte med något mjukmedel. Och definitivt inte i någon torktumlare. Det försämrar de vatten- och vindavvisande funktionerna. Jag vill veta att kläderna jag investerar i, inte har blivit utsatta för något, som påverkar dem negativt. Och ända sättet att kunna vara tvärsäker är ju att köpa nytt.

Jag resonerar likadant med skor. Genom olika forum på nätet har jag fått veta det finns människor, som tvättar sina barns kängor och sneakers i både tvätt- och diskmaskinen. Och därefter torkar skorna i torktumlaren! Jag får rysningar, för det kan aldrig vara bra. Inte för gummisulorna, som borde bli knastertorra och spricka av den alldeles för höga värmen. Och sömmarna och fodret måste ta fruktansvärt mycket stryk av att slungas runt i maskinernas trummor.

Minstingen tar över allt som går efter sitt äldre syskon. Tack vare det tycker maken och jag att vi ändå kan motivera de ofta ganska så höga inköpskostnaderna. En overall för två tusen kostar, utslaget på två grabbar och två vintrar, tusen blir spänn per år. Vilket vi tycker är ett acceptabelt pris för ett kvalitetsplagg. Ett par kängor för cirka tusenlappen, kostar med samma resonemang 500 per vinter och barn. Vissa saker går dessutom att använda tre eller fyra säsonger. Som till exempel rymliga galonställ.

Det är fritt fram att kalla mig kräsen. Eller petig. Eller något annat. Men kom ihåg. Utan pedanter, som jag, skulle det inte finnas en gigantisk andrahandsmarknad med välvårdade kläder.

Liten tipslista inför köp i andra hand

1) Om det inte framgår av annonsen – fråga om säljaren har husdjur och om säljaren, eller någon annan i hushållet, röker. Hår från pälsdjur kan var synnerligen svåra att bort, trots upprepade tvättar. Håren har en märklig förmåga att fastna och bli kvar i fickor och sömmar. Och cigarettrök, den lukten försvinner aldrig helt. Vad man än gör.

2) Om du inte kan besöka säljaren och själv syna plagget – be att få bilder på eventuella skador.

3) Be att få en bild på tvättrådslapparna. Om de fortfarande är läsliga vill säga. Där framgår det nämligen vad det är för material i plagget. Många säljare skriver gärna ”tröja i bomull” utan att ha koll på om det verkligen är hundra procent bomull eller om tyget är mixat med något annat. Viktig information, om du inte vill att ditt barn ska ha syntetiska material direkt mot huden.

4) Tvätta tröjor, byxor, linnen, strumpor och så vidare, två gånger innan du sätter kläderna på ditt barn. Detta för att bli av med rester av sköljmedel och mindre miljövänliga tvättmedel.

5) Om du ska köpa ytterplagg – fråga säljaren hur många barn som använt overallen, jackan eller byxan och under hur många säsonger. Det ger dig en hint om hur slitna sömmar, knän och bakar är. Men, kom ihåg att säljaren kan ljuga. Titta, känn och kläm och bilda dig din egen uppfattning om plaggets skick.

6) Innan du köper ytterkläder i andra hand – gå ut på nätet. Sajter som lekmer.se, CDON.COM och Jollyroom.se har ofta kvalitetsmärken till betydligt lägre priser än fysisk butiker.

image

Årets overall blev slutligen Penguin från Isbjörn of Sweden. Det liksom kändes bra när jag tog i den. Och jag har aldrig sett så väl tejpade sömmar på någon overall någonsin.

image

Minstingen. Ja, han får göra det som småsyskon alltid får göra. Ärva. Han tar över brorsan 8848 Altitude Supreme. Och jag kan verkligen rekommendera Supreme-serien. Äldsta sonen har åkt snowracer, byggt snögubbar, suttit i slask, ramlat på grusade vägar, klättrat, åkt rutschkana och levt om precis så vilt, som glada barn gör. Utan att overallen fått en enda skada. Hällorna i snölåsen är inte ens slitna. Och sonen har alltid varit varm och torr, men aldrig svettig. Pingvinen har mycket att leva upp till med andra ord.

image

Årets vinterkänga blev SuperFit Culusuk. Minstingen fick också en uppsättning, eftersom vi saknade hans storlek bland brorsan avlagda.

Vi köpte SuperFit för första gången förra året och frångick vår ”Viking-tradition”. Och vi har aldrig tidigare varit så nöjda med någon känga. Jag måste faktiskt säga att Viking behöver höja kvalitet och prestanda för att vinna oss tillbaka. SuperFit såg liksom inte ens använda ut efter en hel vinters intensiv utelek. Och fodret var fortfarande sådär härligt fluffigt och mjukt.(Bild lånad från sportamore.se)

blogstats trackingpixel

Tre gånger på två månader

IMG_7912

Femåringen har streptokocker. Igen. För tredje gången på två månader. Ovanpå på det har han fått en ögoninflammation också. Så. Nu vet ni vad jag gör.

Mutar i min son antibiotika, som förmodligen smakar lika illa som det luktar. Lovar glass och popcorn i utbyte mot att jag får lägga salva i ögat. Och försöker hitta en extremt saknad nallebjörn. En nallebjörn som fram tills förra veckan var helt ointressant. Just nu är det universums mest begråtna mjukis.

Dessutom har jag spenderat tvåtusen på en vinteroverall till äldsta barnet idag. Det blev en Isbjörn of Sweden. Garantin, på tre år, lovar att den ska klara tre säsonger och fortfarande vara i nyskick. Så upp till bevis. Femåringen i vinter. Minstingen nästa år. Två vilda killar som kommer ge den allt de har. En sprucken söm och jag reklamerar enligt garantin.

blogstats trackingpixel

Pingviner och vinnare

Årets vinteroveraller finns nu i butikerna. Sportkedjor kör klubbreor och diverse nätbutiker lockar med kampanjer. Lyckligtvis har sajten Bäst i test redan kört skiten ur årets kollektioner. Vinnare och förlorare hittar du här. Penguin från Isbjörn of Sweden tog guld och jag blev helt plötsligt osäker i min övertygelse om att det skulle bli ett köp av 8848 Altitude i år igen.

Jag har själv gjort några rundvandringar i stadens butiker. Klämt och känt. Anmärkningsvärt är att Didriksons verkar ha tagit efter PoP och kompromissat med kvaliteten. Vattenpelaren på endast 5000 millimeter gjorde mig rejält besviken.

Vattenpelare är ett mått på hur mycket väta ett plagg tål utan att släppa in vatten. En funktionell overall bör ha en pelare på minst 10 000 millimeter. Barnen rullar, sitter och leker ju i snö och slask i timmar! Jag har dock aldrig nöjt mig med mindre än 15 000. Äldsta sonens avlagda overall (från 8848), som minstingen tar över i år, klarar 20 000 millimeter regn, rusk och snöblöta.

– Kom ihåg att overaller är funktionsplagg. Undvik maskintvätt, eftersom det påverkar tyget negativt. Bland annat kan vattenpelaren bli sämre. Torka hellre bort lera och grus med en lätt fuktad trasa.

Tänk på det här innan du köper årets overall:

– Du har inte lagstadgad ångerrätt när du handlar i en fysisk butik.

– Men, de allra flesta butiker tillämpar öppet köp. Detta är en för butikerna frivillig princip. Det ska stå på ditt kvitto om du har öppet köp och i så fall hur länge. Kom ihåg att overallen måste vara i oförändrat skick. Alltså inga fläckar eller skador. Ofta kräver även butikerna att plomberingar och tags ska finnas kvar.

– Du har 14 dagars ångerrätt om du handlar på nätet. Om du har rätt till fri retur eller inte, är upp till webbshoppen där du handlat. Kontrollera din bekräftelse eller kontakta kundtjänst.

– Du har reklamationsrätt i tre år. Du kan alltså klaga på ursprungliga fel (tillverkningsfel) i 36 månader från inköp. Så var tuff och stå på dig om overallen du köpte för tvåtusen förra året och som du planerade att låta det yngre barnet ta över, gick sönder efter endast en säsong.

blogstats trackingpixel

Familjemys deluxe

Barnen vill inte sova. Maken och jag vill inte spendera kvällen med att försöka få dem att göra det. Det är liksom lönlöst när de slår kullerbyttor och hoppar jämfota i sängarna.

Så vi myser deluxe. Maken peppar inför releasen av nya OS X. Sönerna kollar på Dinosaurietåget. Och jag har precis upptäckt att Gilmore Girls finns på Netflix! Jag hoppar rakt in i säsong fem, där Rory träffar både Dean och Logan. Den förste hade jag en liten crush på i tonåren. Jag föll för de rutiga skjortorna och det busiga håret.

Så. Vi hörs. Ha en fantastisk vecka.

blogstats trackingpixel

”Vill ha” och otacksamma ungar

Det finns barn som inte ens får frukost, vill jag tjuta när ”vill-ha”-visan började. Bara minuter efter att vi lämnat badhuset efter tre timmar med plaskande och glass.

Det är hos mig det ligger. I mitt huvud och mina föreställningar om vad som är en bra uppväxt. Det är jag, som så gärna vill ge mina barn upplevelser och roliga dagar. Inte bara på sommarsemestern utan i vardagen också. Jag, som så gärna vill, att de i vuxen ålder kunna tänka tillbaka och känna att de hade en innehållsrik och stimulerande barndom.

Igår åkte vi till badhuset. Plaskade i en och en halv timme. Tog en paus med våfflor, frukt och glass. Plaskade lika länge igen, innan vi duschade och for hem. Och ungefär tre minuter efter att vi krängt av oss skorna, säger femåringen med tydligt missnöjd ton att han vill ha en buss. En sån som Halvan har i boken. En sån som man kan lyfta av taket på och sätta ner små gubbar i.
Och någonstans där, bland klorstinkande handdukar och blöta badkläder, kände jag en kort sekunds uppgivenhet. En heldag på badhuset och inte ens ett ”vad roligt jag haft det idag, mamma”. Bara vill ha.

Men givetvis så kan jag inte förvänta mig någon sådan verbal tacksamhet. För det är ju jag som gett och gett. Oftast utan att sönerna efterfrågat. Och barn som alltid fått och fått, både leksaker och upplevelser, vet inte någonting annat. Och det är ju mitt fel att bröderna bus och busigare inte har någon annan uppfattning om pengar, än att det är något som deras föräldrar har hur mycket som helst av. (Vilket vi inte har. Särskilt inte nu när vi lägger undan till flyttfirma, flyttstädning och ny soffa.)

Men samtidigt. Tar barn skada av att få leka på badhuset? Av att få gå på teater, bio och lekland? Av att få böcker, pennor och klossar att bygga med? Mina barn skriker aldrig efter leksaker eller godsaker i någon butik. De leker med sina bilar och dockor tills de faller isär och är lika glada för ett mjukisdjur från min barndom som för ett sprillans nytt. De tjuter av glädje oavsett om det är ett paket kritor för tjugo kronor eller en ny, blinkande brandbil för trehundrafemtio i paketet. Och de verkar uppskatta film och snacks hemma i soffan lika mycket som långfilm och popcorn på bio.

Är det någon gång i livet man ska slippa tänka på och bekymra sig för pengar så är det väl när man är liten. Så länge gränser, regler och sunda värderingar till omvärlden finns i övrigt, så tror jag inte att barn far illa av att bli bortskämda. För det finns faktiskt stunder då jag inser att bröderna bus och busigare greppat att leksaker, mat på bordet och presenter på julafton inte är en självklarhet. Som när de vill ge en limpa och en påse frukt från våra kassar till tiggaren utanför butiken. ”För vi har ju jättemycket mat, mamma, men han nog ingen som tar hand om honom. Annars skulle han ju inte behöva sitta här och vänta på att någon ska vara snäll mot honom.” Som när vi läser om hittehunden Elmer och hans matte Hulda och sönerna storögt konstaterar att alla inte har familj. Inte ens en TV. I de stunderna känner jag att jag nog gjort någonting rätt ändå. Trots allt materiellt som jag öst och öser över barnen.

image

En bok om det lilla i livet.

image

Femåringen, även känd som pysselpojken, skapade det här nu ikväll. Och det
är ju så häftigt. Att se sådana här framsteg. Han tänker symmetriskt och överför tanken till pärlplattan. Är han nästa Kandinsky tro?

blogstats trackingpixel

Rasism mot rödhåriga?

Jag tillhör en minoritet. En minoritet, som utgör ynka en till två procent av planetens totala befolkning. Av dessa procent är det ännu färre som ser ut som jag. Mina naturliga färger, rött hår och ljusa ögon, är världens mest sällsynta kombination. Och jag har fått utstå glåpord, kräkningar, hot och hån på grund av mitt utseende. Men är det att likställa med rasism?

Människorna bakom succén South Park ägnar ett helt avsnitt åt att framställa rödhåriga, som själlösa zombier. Avril Lavigne låter en rödhårig tjej spela den komiskt klumpiga, bedragna flickvännen i videon Girlfriend. Och från Sunset Beach ända tillbaka till Shakespeare, har just människor med rött hår och ljus, fräknig hy fått porträttera ondska.

Det är givetvis ingen slump. Inget olyckligt sammanträffande, utan resultatet av århundraden av det, som människan är allra bäst på. Att vara rädd för den som inte ser ut som de flesta andra. Att hitta på anledningar till att förtrycka och utrota minoriteter. Rött hår har blivit utpekat som djävulens tecken och bärarna har blivit anklagade för att vara häxor och trollkarlar. Rödhåriga har blivit stämplade som demoner, vampyrer och övernaturliga. Och de har blivit mördade. I massor. Endast med anledning av hårets färg.

Men någonstans i slutet av nittiotalet började det vända i populärkulturen. I alla fall i Hollywood. När Kate Winslet dök upp på duken, som den rödhåriga Rose i Titanic, hände något. Sedan dess har Emma Stone, Jessica Chastain och Christina Hendricks blivit megastjärnor tack vare sina röda lockar. Disney har skaffat sig en till rödhårig prinsessa och Rihanna har färgat håret i samma nyans. I stora produktioner är hjältinnorna rödhåriga; Spindelmannen, Game of Thrones, The Mortal Instruments, Sleepy Hollow och så vidare. Och i böckerna är faktiskt Christian Grey rödhårig! Som med så mycket annat, har det främmande och skrämmande blivit trendigt.

Och mitt hår väcker fascination. Frågan ”är det din riktiga hårfärg?” är så vanlig att jag känner mig som en robot när jag automatiskt svarar ja. Men frågan ”har du något irländskt i dig” känns både larvig och uttjatad. Varför skulle jag inte vara svensk för att jag råkar vara rödhårig?

Men när jag möter andra rödhåriga. Eller syskon eller föräldrar till rödhåriga. Då får jag uppfattningen att situationen skenar åt helskotta fel håll. Många delar mina upplevelser av mobbning i grundskolan. Ful, äcklig, spöke, lik… Och tyvärr stannar det inte där, vid ord. Knuffar, krokben, slag och sparkar förekommer. Och bland vuxna verkar det finns en utbredd rädsla för att få rödhåriga barn, just på grund av de negativa upplevelserna i barndomen och tonåren.

Men ändå kan jag inte likställa det, som jag och andra med min hårfärg fått och får genomlida, med rasism. För rött hår föranleder inte lägre lön. Utan en snippa mellan benen blir ingen rödhårig utsatt för kladdiga händer på festivaler eller färjor. Anställningar uteblir inte på grund av rött hår. Ingen polis eller ordningsvakt visiterar någon rödhårig utan anledning. Hatet och fördomarna mot mitt hår och min hy befinner sig inte på samma strukturella nivå som rasism och sexism. Det handlar snarare om något kulturellt och socialt, som följt med mänskligheten genom århundradena. Jag tillhör en minoritet. Men det är en vit minoritet, med alla de privilegier som tillfaller vita.

Men. Ett stort men. Att fördomarna och hatet är kulturellt, gör inte lidandet mindre. Gör inte att självkänslan tar mindre stryk eller att blåmärkena gör mindre ont. Samhällsdebatten i Sverige har hittills inte berört rödhårigas utsatta situation. Och med populärkulturens vedervärdiga Kick a redhead day (= slå en rödhårig-dagen) är det bråttom. Även en vit minoritet kan behöva, och behöver, skydd.

image

Som barn avskydde jag min hårfärg. Alla andra var ju blonda eller brunhåriga. Jag stack ut. Jag såg annorlunda ut. Och andra barn lät mig veta det, med besked.

Nu, i vuxen ålder, är jag ganska nöjd med min alldeles egen nyans. Särkilt på hösten. Det är nu som många försöker fuska fram samma toner av skurad och polerad koppar, som jag är född med.

blogstats trackingpixel